Att hjälpa någon att lära, är att lära två gånger

äpple2Under åren i skolan sitter man av rätt många genomgångar. Samlingar på mattan med de yngre. De tas emot med ett varierat intresse. Någon är verkligen alert och frågar och dubbelkollar. Någon pillar med mattkanten och försöker lyssna trots att något annat snurrar i hjärnan. När samlingen är slut ska man ofta göra något. Komma ihåg något som sagts. Öva något som man fått lära sig.

Bråk, handlade genomgången om idag. Och då i den matematiska meningen. Efter avslutad genomgång används matteboken till att träna bråk. Och ipads till att spela sig till kunskapen. Men all kunskap fastnar inte så där på en gång. Inte för alla. Och Love som inte riktigt hängt med på genomgången, får kämpa med att koppla de matematiska uttrycken till bilderna. Efter en stund med ipads-spelet, börjar det lossna i alla fall.

Det är snart kväll och vintermörkret har sänkt sig över skolgården. På fritids lyser några ljus. Det är fruktstund för de sista barnen. Love  är ensam trea. Han hjälper till att skära äpplen i klyftor. Just då, fem minuter innan pappa kommer och hämtar, förklarar han för de yngre barnen hur bråk fungerar. Och han delar ut åtta fjärdedelar till Linn, Sören och de andra barnen som lyssnar på en treas visa ord. Och de börjar sin lärandeprocess. Och Love fördjupar sin egen, nyförvärvade kunskap.

Genomgångar och samlingar kan vara kluriga för några att klara. Om de inte håller i dem själva!

Annonser

Det skrivs för lite..

…om fritidshemmets pedagogik!!

Fler borde skriva om det viktiga arbete som bedrivs på fritidshemmen. Eller borde bedrivas, i sanningens namn(för vi vet ju hur det står till med gruppstorlekarna och vad det medför för pedagogiken). Det är endast genom att på olika vis locka fram denna pedagogik i rampljuset, som vi kommer att finna ett stöd och människor som tar ställning i positiv bemärkelse!

En som skriver är Hadar Nordin. Inte bara skriver, förresten, han föreläser också! Jag vill att du läser hans senaste inlägg – det handlar om kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Skolverket har kommit med en rapport i ämnet. Jag läste den med intresse när den kom. Nu skriver Hadar, på ett lysande sätt, om innehållet i denna rapport: Betydelsen av icke-kognitiva förmågor

Det finns faktiskt några fler som skriver. Ibland hamnar detta på FRIs hemsida. Kanske kommer du som fritidspedagog, skolledare, lärare eller förälder (eller vilket epitet du känner dig hemma med…) också vilja vara med i debatten?! Kom igen!!

2013-05-27 10.33.27

 

Trygghet, självkänsla och empatisk förmåga

Vad ska vi med skolan till? Svar: Där ska vi lära för livet! Eller hur? Så är det ju tänkt! Det finns tecken som visar på att elevers kunskaper i matematik och en del andra ämnen blivit något sämre. Det är inte bra. Inte alls!

Än mer oroande är förstås att det står ännu sämre till med elevers psykiska hälsa; med elevers kunskaper i hur vi på ett demokratiskt sätt uttrycker oss i samhället; med förmåga till inlevelse och solidaritet. Har du sett exempel på det i media på senare tid?

Dock satsar vi på extra timmar på matte. Inte på pedagoger i skolan med kompetens att arbeta med elevers självkänsla och förhållningssätt. Tvärtom. Vi monterar ned möjligheterna för fritidspedagogen att samverka runt barnen med läraren. Genom legitimationsreformer och annat som stänger ute fritidspedagogen annat än som en assistent i klassrummet. Och då fritidspedagogerna har en gedigen högskoleutbildning på något helt annat, är det inte svårt att lista ut att detta jagar dem från skolan, från yrket.

Det är ganska stor skillnad på den traditionella läraren och på fritidspedagogen. Fokus ser olika ut. Och vad bra! Tycker jag!! För vi behöver lärare i skolan. Men vi behöver också fritidspedagoger. Experter på relationer och socialt samspel. I synnerhet när vi ser hur verkligheten ser ut. Det är bra att satsa på matte. Men det är betydligt sämre att montera ned det som bygger ett vänligt samhälle.

Trygghet, självkänsla, empatisk förmåga – de som misslyckas i det lärandet kan komma att kosta samhället rejält med pengar i form av kriminalitet och psykisk ohälsa, till exempel.

Ps. Fritidspedagogens kompetens i skolundervisningen har på senare år inte tagits tillvara på många håll. Och i fritidshemmen har förhållandena blivit så dåliga att pedagogerna knappt kan garantera säkerheten. Ännu mindre då utföra sitt uppdrag korrekt, när det snarare ska räknas barn än bedrivas pedagogisk verksamhet. Det är inte bara i storstäderna som barngrupperna är gigantiska. Även i min egen lilla hemstad, finns exempel på fritidshem, där siffran kryper nära 100 barn. På EN avdelning.

Det finns anledning att dela kunskapen om detta till allmänhet och till politiker och skolledare. Gör det!!

Usch, snart är det sommarlov…

…eller Hurra! Det kan ju bero lite på vem man är. Eller hur!?

Vaknar. Hör fåglar. Kanske regnet på taket. Funderar på om någon fixat frukosten. Vickar på tårna. Vem ska man vara med idag? Kanske åka med syrran och spela minigolf. Grilla på kvällen.

Eller

Upp i ottan. In i fritids lysrörsbelysning. En grupp barn som ska samsas på en asfaltsgård och i ett par klassrum. Kanske med vikarier. Och med barn från andra fritidshem att hitta kontakten bland. Ibland förskolebarn och fritidshemsbarn på samma avdelning. Från 1-12 år. Hämtas klockan fem. Trött efter en arbetsdag.

Vi vet ju att de flesta inte kan ha ledigt alla veckorna som skolan har sommarlov. Och vi vet att alla barn inte har möjlighet att resa och semestra på sina lediga veckor. Men vad ska barnen som tillbringar sommarlovet på fritidshemmet ha för slags sommarlov?

Kanske vi inte kan hitta lagtexter om möjlighet till gräs under bara fötter. Eller bad i en kall sjö. Eller filosofiska tankar under ett grönskande träd. Men fritidshemmet ska enligt skollagen erbjuda en meningsfull fritid och rekreation. Utbildningen ska utgå från en helhetssyn på eleven och elevens behov. Visst kan man läsa in lite macka-kastning och korvgrillning i det?! Och en förmiddag i saluhallens dofter. Och en massa andra saker. Som ju faktiskt ÄR meningsfullt och ser till barnets behov. Som ger rekreation och dessutom i ett helhetsperspektiv ger barnet en annan lärandemiljö; en möjlighet att uppleva allemansrätten i praktiken och ger den sinnliga delen av människan en skopa påfyllnad.

Skolledare. Politiker. Ge varje barn möjligheten att lämna klassrummet, skolgårdsdammet och asfalten. Ge resurser att släppa ut barnen på grönbete. Att få känna sig riktigt ledig på sitt sommarlov. Även om man går upp i ottan för att gå till fritids!

2013-05-19 17.20.37

I år hoppas vi att på vårt fritidshem, åtminstone en vecka på lovet, bussa barnen till en somrig plats där alla sinnen kan vara med i lek, lärande och utveckling. Detta tack vara att det finns anställda som fortfarande har någon liten ork att dra i trådar och hitta kreativa lösningar för barnen. Och inte minst tack vara en rektor som säger ja 🙂

O school, school, wherefore art thou school?

Jag skrev på uppmaning av ”#Skolvåren” en text. Direktlänk till Skolvårens blogg och texten: http://skolvaren.se/2013/05/14/o-school-school-wherefore-art-thou-school/

Om man ser på barnets/elevens hela dag, vilket är väsentligt att göra då allt hänger samman, känns det tyvärr inte riktigt bra att benämna det SKOLvåren. Det går inte förändra skolan – låt oss istället ta bort den. Och börja om med något nytt. Där inte kunskap premieras högre än förmåga till samarbete eller empatiförmåga och betyg inte bryter ned barn som har andra kvalitéer än det som betygssätts. Så länge vi kallar det för skola kommer traditioner att hålla nere  utvecklingsfarten: Föräldrar som minns sin egen skolgång och tror/tycker att det ska vara samma eller liknande idag. Lärare, fritidspedagoger och andra i skolan, som också minns sin skolgång och dessutom har ett antal år i den traditionella undervisningen, på nacken.

Ordet ”skola” kommer för alltid vara förknippat med minneskunskaper, katedrar och handuppräckningar. Är det den väg vi ska fortsätta gå? Visst, det är utopiskt att tro att vi kan vända upp och ned på en institution med dessa tunga traditioner. Men vi kan börja vända på ”småsaker”?! Synen på barnet/eleven är den viktigaste. Den första! Trots att de flesta gått ifrån tanken på att barnet är ett kärl som ska fyllas med kunskap, verkar det finnas stora luckor i vårt sätt att förvalta barnens tid i utbildningsväsendet. Vi måste sluta tro att det är viktigare att kunna räkna algebra än att vara toleranta medborgare. Vi måste se att barnets dag inte är uppdelat i moduler – 60 minuter NO och 20 minuter rast. För många barn är rasten NO och lektionen rast… Ta in barnens verklighet i lärsituationerna! Låt dem uppleva med sinnena! Starka känslomässiga intryck gör att vi minns. Egen påverkan gör att vi engagerar oss.

Vi kallar det #Skolvåren. Låt det bli en vår för barnens hela utbildningstid – från frukosten på fritidshemmet, till NO:n på högstadiet. Det är inte bara skola – det kan vara lek; samvaro och lustfyllt lärande också.

 

Jag vill skriva om flexibilitet!

bra det är att vara flexibel! Som fritidspedagog är det i princip en nödvändighet – verksamheten ska bedrivas på ett sätt där barnens tankar och intressen ska tas tillvara. Och blir man intresserad av fjärilar ena dagen, kan man inte börja forska om dem andra dagen. Blir Pokémon den stora flugan, kan man lika gärna arbeta med vänskap, skapande och det andra man tänkt sig, genom just det, istället för det man först tänkt ut. Man måste kunna kasta om planeringar för att barnen ska lära och utvecklas maximalt!

Den där flexibiliteten, som många fritidspedagoger äger och är stolt över – den har blivit verksamhetens fall. För det är så bra att ha de flexibla fritidspedagogerna på skolan. De kan hoppa in och ta lektioner när läraren blir sjuk, vabbar eller ska på möte. På eftermiddagen tar man in vikarie för fritidspedagogen; eller så får hen jobba över; eller så får fritids klara sig på den personal som finns. Och den verksamhet man lovat barnen får ofta falla. För skolans skull… Och tiden för återhämtning, planeringstid och reflektion i arbetslaget försvann. För vi hoppar så gärna in – vi vet att det gagnar barnen att det är någon välkänd i klassen. Eller hur?! Och vad gäller eftermiddagens verksamhet…

Flexibla fritidspedagoger har nu börjat må illa av det där ordet. Vi har varit flexibla till förbannelse och gett av vår tid utan att få särskilt mycket tillbaka; agerat assistenter och lärarvikarie; stressat och arbetat i barngrupp från åtta till fem och den tappade planeringstiden har gjort verksamheten dålig. Bristen på återhämtning och ställtid mellan två verksamheter har fått fritidspedagoger att se sig om efter annat jobb. För, gick man en högskoleutbildning för att assistera där andra behövde hjälp? Lite här, en stund; lite där, en stund. På grund av flexibiliteten.

Det är klart att den är bra. Flexibiliteten. Men ska vi vara flexibla för barnens skull eller för att en av verksamheterna ska fungera bättre?

flexibel

Max 10 elever

De dimper ned i våra elektroniska brevlådor. Inbjudningarna. Till konstvandringar och ateljéstunder. Till stadsvandring; fossilletning och smådjurshåvning. Och en massa annat kul. Och lärorikt. Det är museipedagoger och biologer som bjuder in. Och andra aktörer i samhället.

I inbjudan står det max 10 elever. För det är klart att det inte ska vara fler i gruppen än att eleverna håller fokus. Att alla får komma till tals. Att den kompetens som eleverna erbjuds verkligen ska göra nytta! Att det ska finnas plats och yta. Eller hur? Det är självklart!!

Den timmen är det självklart.

Men att eleverna ska få plats och yta vid bildundervisningen i skolan är långt ifrån självklart. Och att de ska vara i tillräckligt små grupper för att hålla fokus när biologiläraren berättar något spännande. Hur ska 35 barn kunna tvätta penslar vid diskhon på fritids?

När experterna på barnen (pedagogerna, som också är experter på sitt område – i svenska, på musik, på fritidshemmets och förskolans pedagogik) ska handleda och coacha barnen, är det inte så nogräknat. Därför putter beslutsfattarna in allt fler barn i grupperna, och låter barnomsorg och skola få en allt mindre del av kakan.

Och gnäller på att barnen gör dåliga resultat och att lärarna inte är vad de en gång var…

Med höga förväntningar på nagelbitaren

Första lektionen efter sommarlovet. Ny skola. Nya ansikten. För lärarna. För eleverna. Nya grupper och konstellationer. Att anpassa sig i. Att sätta sin prägel på. Att försvinna i eller leda. Stångas mot.

Känner du igen? Och varje elev. Som är ett oskrivet blad. Har ändå en sorts sidhuvud. Ett ansikte som signalerar något. Klädkoder. Kroppsspråk. Och ett namn. Som kanske antyder en historia; en släkt av välrenommerade föregångare; ett ursprung i ett fjärran land.

Elevers sidhuvuden: De skapar förväntningar. Det vet man ju hur det gick för hans syster… Hennes pappa är psykolog… De kan nog ingen svenska… Hennes mamma är ambitiös.

Förväntningar infrias. Ibland. Ganska ofta. Det kallas Den självuppfyllande profetian.

Så hur bryter vi? Hur agerar vi professionellt mot alla? Med höga förväntningar på goda resultat och gott samarbete? Förväntningar på lärarbarnet; på invandraren; på nagelbitaren; på skinnskallen…

Alla har rätt att bemötas med positiva tankar. Från start. Till stopp.