Nu har sommarlovet tagit slut

Nu börjar fritidshemmen fyllas på igen. Semestrandet för familj efter familj tar slut. Och historierna om vad som hänt på lovet börjar berättas. Det övas berättarkonst både enskilt och inför grupp. Många vill berätta. Om när de blev sjuka i Lysekil. Eller träffade mormor i Luleå. Solsemestrar i Grekland vill gärna ta mycket plats. Och körkort på Legoland.

Några är tysta. Största händelsen kan vara leken med grannen. Så viktiga vi är här, som pedagoger. Att lyfta fram det fantastiska i en sådan historia. För det är viktigt att känna sig lika betydelsefull oavsett om man får åka iväg på semester eller vara hemma. Och vad viktigt det är att resten av sommaren, som spenderas på fritids, blir fylld av härliga sommarminnen!

Hoppas det finns vinbär på gården, så det kan smaskas lite. Kanske baka en kaka. Hoppas det finns en slang att dra fram till sanden för lek och experiment. Hoppas det finns pengar till att ta bussen och göra utflykter. Och fantasi hos pedagogerna. Så man kan komma på det lilla extra.

När idétorkan breder2013-03-20 09.34.50copyright ut sig – vänd dig till det utvidgade kollegiet! Det finns facebook-sidor om vad man kan göra på en tråkig skolgård. Och om vad man kan tänka på i mötet med barnen. Det finns Twitter-kollegor som gärna diskuterar roliga aktiviteter för regniga dagar. Häng på vetja!

Fritidspedagogik.se – facebookgruppen – här finns det många pågående diskussionen om aktuella ämnen

Fritidspedagoger kräver lärarlegitimation – facebookgruppen – här kommer ofta upp kul idéer och frågor att diskutera

Rastaktivisterna – facebookgruppen – en underbar möjlighet till inspiration om uteaktiviteter för skola och fritids

Följ mig på Twitter – FrokenAsaA – om du vill kan jag tipsa om många fantastiska pedagoger att följa!!

Lyssna på min podcast om barns…

… förutsättningar att lära och utvecklas

Här en länk till min podcast http://www.10minuter.se/podcast/avsnitt-9-asa-anevik/ Annars kan du läsa texten här istället 🙂

Jag vill prata om vad barn av idag har för förutsättningar för att lära och utvecklas. Och vad de borde ha för förutsättningar.

Vi startar i begynnelsen. Hur lärde vi oss från början? Hur lärde sig grottmänniskan? Eller om vi tänker i modern tid: Hur lär sig ett spädbarn? Hur lär sig en treåring? En sjuåring? Hur lär du dig?

Nyfikenhet – eller hur? Ett behov som måste fyllas – ja, då lär vi oss! Lusten att testa driver några! Glädjen i ett lyckat resultat driver andra!

Ja, se hur mycket vi lärt sen grottiden: från matlagning vid lägereld till jakt, simning och hjulet, förstås. Sen har det rullat på (hjulet och utvecklingen). Nu har vi avancerad teknik i bakfickan som om det vore ingenting!

Och se hur mycket du lärt dig sedan spädbarnstiden! Du har härmat, lekt och längtat dig till kunskap och färdigheter. Och gör det förhoppningsvis ännu.

Men några tror att vi bör lära oss på ett annat vis från det att vi blir sju år; när vi stiger in i ettans klassrum och blir elever. Så från att lära oss genom lek, genom att pröva, genom att vara nyfikna eller ha ett behov av att lära, går vi över till att passivt tilldelas uppgifter; tester och kursplanemål.

Vad hände där? Vad hände den sommaren? Mellan sexåringens lekfulla tid, till sjuåringens passiviserade skolgång? Ändrade sig hjärnans inlärningssätt just där? Varför ska vi annars bryta ett framgångrikt koncept?

Tydligen lär vi oss 80% under vår fritid. Varför? När skolan finns till just för att vi ska lära oss! Borde det inte vara tvärtom? Men okej, tydligen lär vi oss mer utanför skoldagens ramar! Det är fakta. Vilken fantastisk möjlighet för pedagogerna på fritidshemmet att utnyttja!! På fritidshemmet ska barnens eget lärandeinitiativ tas tillvara! Spontana aktiviteter som kan leda till utveckling ska användas så att barnet maxar sitt lärande. Jag menar: Vi stöter på en hel del fysik när vi leker med vatten i sanden. Vi halkar in på filosofiska funderingar när vi sitter vid mellanmålet. Det händer ju hela tiden att barnen kommer med kluriga förslag om lösningar på olika problem och situationer – alltså det kreativa och entreprenöriella. Biologi i skogen förstås. Matte vid bakningen. Idrott i längdhoppsgropen och samspel i byggleken. Och konstruktion. Och, och, och… Jag kan fortsätta.

Men här finns ett stort MEN. Hur kan pedagogerna ta tillvara dessa tillfällen? De förväntas utföra detta uppdrag (ja, det är uppdraget enligt skollag och läroplanen) men räcker inte till! Och på många fritidshem finns inte utbildad personal över huvudtaget. På ett fritidhem med 70 barn närvarande – det är inte en ovanlig situation i det moderna Sverige – kan det med lite tur finnas 4 pedagoger. Då har de tur, för det vanliga verkar vara färre än så. Och har man befunnit sig i en sådan miljö, vet man att minst en pedagog går åt till att räkna barnen. Att hålla koll på att de befinner sig i säkerhet. Minst en pedagog går oftast åt att med ögonen följa ett eller flera barn som på skoltid har extra resurser i form av personal, men inte får det på fritids. En personal tar emot föräldrar och telefonsamtal, vilket är ganska många när det är många inskrivna. Vad har vi kvar då? Om vi har tur – EN. På 70 barn. Att ställa följdfrågor, att ge möjlighet att testa, att vara med och baka, att diskutera ett klipp från youtube. Ja, det är ju inte svårt att föreställa sig hur orimlig den arbetssituationen är… Och då får vi hoppas att inte den pedagogen måste trösta någon som ramlat. För då får barnen ägna sig åt kamratuppfostran. Och det har vi lärt oss från internatskoledabatten, att det inte verkar vara så bra…

Den enda arenan för det naturliga lärandet – fritidshemmet – har tyvärr monterats ned – och det märks ju på skolresultaten och på det beteende som många uppväxande ungdomar har i sociala sammanhang. Mindre omsorg och socialt lärande leder till ökande kriminalitet. Men ändå glöms fritidshemmet bort i debatten om skolan. Hela tiden.

För att nya generationer uppväxande människor, ska lära och utvecklas sunt och bra, behöver fritidshemmet få tillbaka sina rättmätiga resurser; få en plats i debatten och prioriteras, inte ge av sina tillgångar till skolan, som det ser ut nästan överallt just nu. Då kommer vi se till barnet, inte bara till eleven. För det är vi skyldiga – att ha helhetsperspektivet!