Är det ALDRIG bra?

Det är mycket elände med svenska fritidshem. För att inte tala om förskolan, skolan och svenska ungdomar över lag… Jo, mycket negativt hörs. Men det finns mycket bra! Som aldrig2013-09-30 15.05.59 hörs. Det finns fritidshem där man inte alls har 100 barn inskrivna! Och där man anställer fritidspedagoger hellre än lärare med skolinriktning! Faktum är att det finns fritidshem som satsar på kvalitetsutveckling med stöd från sin ledning!! Och fritidshem där man bestämt sig för att arbeta för hälsa, med framgång; på elevdemokrati, med framgång; på IKT; på relationer; på leken etc etc.

Vi hör för lite om de goda exemplen. Och vi delar för lite av dem!!

I somras delade jag vårt eget goda exempel med lägervecka på fritids. Tror jag ska spinna på den tråden då och då! Här från dagens datum: Spontanutflykt med sju barn och en fritidspedagog. Med mellismackan i handen för att inte vara tvungna att passa mattiden. Vi upplevde hösten med alla sinnen. Vi kände den under händerna när vi plockade med naturmaterial och när det klättrades i träd. Vi kände den i näsan – skogsdoft och doften av äpplen i ett förvildat äppelträd. Vi såg starka och klara höstfärger och smakade de små sura äpplena.

Det fanns förtorkade ekollon och frökapslar. Vi beundrade skönheten i de röda nyponen och funderade runt en märklig träkonstruktion mitt i en dunge. Det tränades turtagande och fantasin stimulerades genom småruggigt prat om gravar…! Vi kände glädje tillsammans och till på köpet fick vi motion – att ta en promenad: man kan faktiskt ut och promenera utan mål och utan färdig riktning.

Barnen och pedagogen fyllde på sina lager av energi genom frisk luft i lungorna, kamratskap och gemensamma upplevelser! Ett gott exempel. En ljusglimt!

Blir jag förvånad?

Stressade, oempatiska och egotrippade

Jag läser dagligen om barn som är stressade. Om en allt större andel barn med diagnos, som ADHD etc. Jag läser om en ökande psykisk ohälsa bland unga. Och om kriminalitet som går ner i åldrarna. Om en allmän känsla av att människor har blivit mindre empatiska och mer egotrippade.

Så ser jag hur livet ser ut för de uppväxande. När de är små, lämnas de ofta på förskolan. I tidig ålder. I den ålder då de behöver bekräftelse på allt de gör. Behöver möta en blick och en nick för varje rätt de gör. De lämnas i grupper om kanske 20, 25 barn. Trots att de är så små. Och behöver så mycket enskild uppmuntran och stimulans.

När de små femåringarna, några redan fyllda sex, lämnar förskolan för att börja fritids och förskoleklass kommer många att möta grupper som är så stora så att vi inte ser början eller slut. Och med så få pedagoger att man inte kan förstå hur någon kan garantera säkerheten. (Om inte barnen ska sitta vid bänkar hela dagen, från 06.00 till 18.00.) I grupper om upp till 100 barn (och faktiskt i enstaka fall även fler), på fritidshemmen, ska de vistas. Och där ska de enligt lagen få rekreation och stimulerande utveckling och erbjudas en meningsfull fritid.

Jag läser om de stressade, diagnostiserade unga, med psykisk ohälsa och tendenser att halka in i kriminalitet. Om de oempatiska och egotrippade människor, som alltmer uppfyller vår värld.

Blir jag förvånad? När jag ser att man monterar ner de miljöer där empati utvecklas, där lärande och utveckling i harmonisk miljö ska ske? När fritidshemmen blir så otrivsamma att barnen slutar i förtid och i stället driver fritt omkring? Blir jag förvånad?

Nej

Denna text är publicerad på hemsidan för Fritidspedagogernas Riksförening. Välkommen att titta in där!!

Vill du sprida kunskap om situationen för landets barn – dela på social medier och skicka länk på e-post till dem som inte är med i någon community.

Klickbart

När man delger varandra idéer och tips; lär av varandra på arbetsplatsen – det kallar vi kollegialt lärande. Men har ni märkt att man ofta lär från andra, någon annanstans!? Man åker på föreläsning, kurs eller så hittar man bra idéer på nätet. Ibland är det synd – att man inte har mer tid och utrymme att ta in kompetensen på hemmaplan!

Fördelen med att hitta kollegialt lärande på nätet – i det utvidgade kollegiet , som Ann-Marie Körling så finurligt har kallat det – är att man kan göra det när man vill. När man hinner; känner för det; inte kan sova eller när man bara har några minuter över. Det är verkligen bra! Läs på Körlings ord om temat, här.

Nu har jag hittat ännu en inspirationskälla på nätet! Människor som tipsar om det jag är intresserad av (och om en miljard saker därtill), som bildlektioner; samarbetsövningar; utelekar; konst; böcker; fritidshem; klassrum; experiment… Det heter Pinterest och är som en anslagstavla där du kan välja att sätta upp det du vill läsa om eller inspireras av.

Här är länkar till några av mina inspirationskällor – här kan man både läsa andras inlägg och göra egna inlägg:

pint

 

Pinterest: http://www.pinterest.com/ och på Pinterest kan man hitta väldigt bra ”Boards” och personer att följa. Ett exempel: http://www.pinterest.com/forskoleburken/

iPads i skola och förskola: https://www.facebook.com/groups/paddagogik/

Bildlärarvänner: https://www.facebook.com/groups/231019253670421/

Twitter (som har fritidspedagogchatt på måndagar, samt skolchatt och förskolechatt): https://twitter.com/

Youtube: http://www.youtube.com/ Här kan man prenumerera på kanaler som sänder det man är intresserad av. T ex kanske du är intresserad av det här: http://www.youtube.com/channel/UCK-2cIjbuyaOLSrjGCD1g5w (Pedagog Stockholm)

Klicka på 😉

 

”Folk tror att ni bara leker”

” – och det är därför ni har lägre status än andra med likvärdig högskoleutbildning”

Jaha, så kan det vara. Om nu statusen är viktig. Men det är den. Det förstår man när man lyssnar på många. Och ja, det är klart att man borde ha samma lön för samma möda.

Vad gör jag då under min arbetsdag? Leker jag?

Kanske. Förhoppningsvis en stund i alla fall! Det finns ju barn som inte är så lekskickliga. Som behöver se hur man gör och behöver en vuxens stöd de första gångerna. Innan de istället våga2013-09-07 23.04.37r ta stödet från kompisarna. Så, ja, jag kanske kutar omkring och leker ”Dunken” en stund.

Spelar jag spel?

Ja, och om inte jag gör det, kanske Sofia – kollegan – gör det. För att tålmodigt spela färdigt ett spel som inte innehåller total action, är inte alla som fixar. Och att vänta på sin tur. Eller att gå bara ett steg – fast man ligger sist och nog ingen annan såg att tärningen hamnade på ett. Och att tåla att förlora. Här tränas det för fulla muggar. Och när en vuxen inte finns med kommer några att låta bli att träna. De behöver vuxenstödet!

Men är det bara lek och skoj?

Förhoppningsvis är det skoj! Men dagen innehåller mycket annat. Ett exempel är konfliktlösning – och här gäller det att se: Kan de lösa det själva? Det är alltid ett plus för självkänslan. Behöver de en knuff i rätt riktning? Det kan vara allt som behövs ibland. Och det kan resultera i självständig lösning vid nästa konflikt. Måste de ha handfasta råd eller förslag på tillvägagångssätt? Och då är det viktigt att det är smarta och användbara råd, som går att ta med sig till liknande tillfällen. Kanske behöver de någon som går emellan helt och hållet! Fingertoppskänsla behövs!!

Jag borde kanske räkna upp lite annat också: konstruktionspratet vid magnetbygget; genuspratet i skapandestunden; forntidsfrågorna vid mellanmålet; kostnadsfunderingar i caféleken; etikaspekten på Youtube; väjningsplikten på trampbilarna; trafikreglerna på cykelutflykten… Och allt görande: Att vi ger barnen möjlighet att klättra sig till kunskap i balans; katapultleka sig till förståelse för hävstångskraften och skriva sig till läsning. Också på fritidshemmet.

Kan barnen nå målen i Lgr11 på fritidshemmet?

Klart de kan! Kanske är det till och med troligare att det är när de testar kunskaper på egna villkor och under friare tyglar, som kunskapen verkligen faller på plats och blir det där viktiga F-et som i förtrogenhet. Fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet – de fyra F-en. Vi tränar, lär och utvecklar dessa på fritids i allra högsta grad.

Men ytligt sätt kanske det ser ut som jag leker 😉