När man VILL lära

Kanske har du kommit dit att du vet hur du ska lära dig på bästa sätt. Jag vet till exempel att jag lär mig bäst när jag har ett behov av en viss kunskap – när jag måste veta för att klara ett uppdrag; när jag måste veta för att att jag känner mig väldigt intresserad. Jag vet följaktligen att jag inte är så bra på att lära om jag inte behöver kunskapen just nu; om jag är ointresserad.

Åsa Anevik är långt ifrån ensam om detta. Engagemang och intresse är en mycket stor drivkraft hos de flesta. Oengagemang och ointresse är på samma vis faktorer i lärsituationer, som ökar risken för att du somnar, börjar prata med någon, rita eller i värsta fall störa och förstöra.

När fritidshemmen har barngrupper i den storlek som tillåter dem att utföra sitt uppdrag, finns stora förutsättningar för lärande där. ÄVEN när ämnet är ointressant. Lärprocesser där man arbetar med förmågor och inte med ämnen, passar bra på fritidshemmet. Man fokuserar på förmågor och utvecklas på olika plan.

Linn gillar inte matte. Faktiskt hatar hon matte. Men det är kul att leka affär. Och även om hon aldrig hade kommit på det själv, har hennes kompis Tea kommit på att de kan arbeta med kontokort istället för kontanter. Så när farfar kommer och hämtar Linn, står hon just och räknar ut hur mycket kunden har kvar på kontot och om det räcker till ett par liter mjölk.

När vi riggar affären på fritidshemmet tänker vi att barnen kan skapa och vara kreativa i utformningen av sina lekar. Att de kommer att få träna sig i samarbete; att ge och att ta. De kommer att pröva olika roller som ger en bra övning i att jämföra och sätta sig in i andras situation. Det blir fler tillfällen i en sådan här lek att reflektera – man analyserar, tolkar och värderar. I affären kommer barnen att träna ansvar på olika plan – att ta ansvar för sin del av leken. Att vara rädd om material och se till att det blir ordning till nästa lekgrupp. Affären kommer att ha kunder som ställer krav, kunder som är storkonsumenter och i värsta fall rånare,  och med dem kommer den kommunikativa förmågan ständigt att tränas – det kommer diskuteras; begrepp som inte hör till den direkta vardagen, kommer att användas. Kanske måste man också fundera på hur man beter sig om man behöver tillkalla polis…

På fritidshemmen tar vi sällan fram räkneuppgifter och uppmuntrar barnen att öva. Men de lär sig matte när de bakar, konstruerar och delar pizza. Vi plockar inte så ofta fram Ärtan, pärtan-boken och visar på hur bra det är att träna svenska. Men de lär sig att samtala, argumentera, förklara och lyssna, när de ska göra teater ihop. På samma vis lär sig barnen teknik, biologi, samhällskunskap och religion – genom att vi riggar möjligheten att halka in på de spåren. Och genom att de känner att de behöver kunskapen, just nu! Att de blir intresserade, på riktigt!

Förmågor är något som ”är i ropet”. Men det ”festliga” är att vi som utbildat oss för arbete i fritidshem, har med oss det från årtionden sedan. Intresset för fritidspedagogiken är ju inte så stort. Så folk vet ju inte riktigt vad som händer på fritidshemmet under ledning av fritidspedagoger. Det är väl mest barnpassning, antagligen. Så verkar de tänka. De som sätter ramarna. De som bestämmer att det ska vara så många barn i gruppen att fritidspedagogerna inte kommer att kunna utföra sitt uppdrag fullt ut.

Men nu har vi  i vår digitala tidsålder kommit till ett skede där jag tror att det kommer att bli en allt större kunskapsklyfta mellan fritidshemsbarn och hemmabarn, mellan barn som vistas i stora barngrupper och barn i små. Jag ska förklara hur jag tänker. Om vi börjar med skillnaden mellan fritidshemsbarn och hemmabarn. Vad gör barnen när de går hem? Väldigt hög procent spelar spel på digitala verktyg: Många stylar modeller och många spelar hockey. Några bygger, andra kollar på filmer. Rätt så ofta en ganska lång stund – för tiden flyger när man spelar! Vad gör barnet som gått till fritids? Det tränar ofta olika förmågor i många olika (med avsikt riggade) situationer. Ibland är det i skogen, ibland i slöjdsalen, ibland på programmeringskurs, ibland i idrottshallen… Och skillnaden mellan barn i stora och små grupper då? Ja, pedagogerna i en stor barngrupp kan vara väl så duktiga. Men när arbetet går ut på att organisation för att få plats, få transporten till matsalen att fungera och att pricka av listorna – då blir utrymmet till en pedagogisk verksamhet definitivt mindre. Och när (den ofta snålt tilltagna) planeringstiden ska mestadels handla om (återigen) organisatoriska frågor för att klara det stora trycket av barn, då blir det inte mycket tid över till planering av en verksamhet där barnen tränar förmågor och ”råkar” lära sig matte och argumentation som ”av en ren händelse”.

Annonser

Baktanken

Denna text publicerades i tidningen Fritidspedagogik. Men här är den i sin helhet – den blev helt enkelt lite för lång för tidningen. Här finns också länkarna till de nämnda internetsidorna också.

Det är efter skolslut, men före mellanmålet. Vi tittar på en bild på prinsessan Madeleine och Chris. Det är ”Kul och strul med iPads” och som vanligt startar vi med att ta upp en viktig fråga. Idag är det könsroller och stereotyper på nätet. Och naturligtvis är det inte bara på nätet vi möter dem – stereotyperna – utan i tidningar, böcker, film, musik och tv; i de flesta medier. Bilder har fått ett stort utrymme i dagens samhälle. Utan att vi kanske tänker på det, möter vi bilder och media från morgon till kväll. Och bilderna läser vi. Det är ordlösa texter som berättar för oss om hur vi ska vara; hur vi inte ska vara; vad som är bra och vad som är dåligt. Under vår egen skolgång har vi pedagoger oftast inte lärt oss så mycket om visuell text och hur man påverkas av bildens språk. Inte heller dagens barn har fått mycket av denna utbildning. Ja, trots att bildpåverkan mångfaldigats, har bildämnet en försvinnande liten del i de ungas utbildning. Och en förvånansvärt låg status. Till och med lärarkollegor kan ha uppfattningen om att barnen har bild för att lätta upp skoldagen och ha ”lite roligt”.

Men åter till Madeleine och Chris. Det är en vanlig bild, tycker barnen. De ser inget särskilt i den. Jag frågar om de ser något som är typiskt för hur tjejer och killar brukar se ut på bilder, på nätet. Nja, inte direkt. Då visar jag den andra bilden, som jag hållit gömd. Det är Jenny Strömstedt och Steffo som gör samma bild; samma poser. Men med den skillnaden att Jenny har intagit Chris roll och Steffo gör Madeleine. Ombytta roller mellan könen. Det ger effekt. Barnen hajar till. De ser plötsligt den stereotypt manliga känsla, som nu Jenny illustrerar. Stark, lugn och med kontrollen. Samtidigt strålar Steffo ut den stereotypt kvinnliga känslan på bilden. Han ”klänger” helt enkelt lite i bakgrunden av Jenny; som ett tillbehör utan egen pondus. Barnen ser det direkt.

Och när nu ljuset har gått upp för barnen så kommer snabbt barnens egna reflektioner på denna bild och på hur manligt och kvinnligt brukar framställas. Att tjejerna har ofta har så lite kläder och är så smala. Och har stora bröst. Och att killarna ofta står i förgrunden medan tjejerna står vid sidan av eller bakom. Ett av barnen i gruppen har fått en rejäl aha-upplevelse. ”Varför ska det vara så??” blir den upprörda kommentaren. Det hörs en märkbar irritation i rösten.

Bra! säger jag. När vi väcker barnens tankar. När vi får dem att se världen ur andra perspektiv och ur andras perspektiv. Ja, bildundervisningen har fått stryka på foten. Men fritidshemmet har kvar sin möjlighet att arbeta med områden och teman som man ser att det finns behov av i barngruppen. Vi är inte låsta av kursplan och timplan. Att arbeta genusmedvetet är svårt. Många tror att genusarbete handlar om att barnen ska behandlas och förvandlas på något neutralt vis. Fokus måste istället hamna på hur vi beter oss. Vi pedagoger. Som när vi pratar om kollektivet ”tjejerna” t ex. Som om de var en särskild grupp som förväntas vilja göra samma och som förväntas gilla att bli hopfösta. Vi behöver bli bättre på att se individer och barn.

När jag visar de där bilderna för vuxna – då hajar de också till. Vi är så vana att se de där stereotyperna men så ovana att ifrågasätta. Therese Thomasdotter och Johanna Rosberg skrev en uppsats i ämnet. Kolla gärna deras bilder på ombytta könsrollerOch vill du kika på Chris, Madeleine, Jenny och Steffo, kan du klicka här!