Vi är igång!

Tänk er att ni ska kånka ett piano uppför en trappa. Tufft – ja, verkligen! Ingen av er vet precis var ni ska hålla eller placera er. Det kommer oväntade problem längs vägen: det är ont om plats att runda ett hörn; någon får ont i ryggen; det blir för mycket tyngd på en person osv. När ni tillsammans lyckats få pianot upp för trappan kan ni pusta ut. Det står inte på rätt plats – men det är i alla fall på rätt våning och det tyngsta arbetet är gjort.

Vi har nu burit upp vårt piano till rätt våningsplan! Vi har kommit upp och vi har börjat hitta strukturer som fungerar. Vi är ett gott team och vi lär känna varandra mer och mer. Såklart är inte allt färdigt! Pianot ska ju inte stå där, ovanför trappan – men oj så gott att ha det på rätt våning.

  • Vi har tillslut alla elever i det digitala systemet.
  • Vi har fått med alla föräldrar på vår lärplattform och kan ge ut information som alla kan se.
  • Vi har en fungerande mall för verksamhetens innehåll.
  • Vi har en barngrupp med föräldrar som funnit sig till rätta.

Nu ska vi hitta den långa strukturen – hur vi planerar efter våra styrdokument så att vi kan följa upp och utveckla verksamheten! Det är en stor punkt. Och otroligt viktig. Så inte är vi i hamn. Men eftersom nu pianot är på rätt våning kan vi, utan att bryta fler ryggar och naglar – dvs utan att totalt trötta ut oss – sakta men säkert kånka in pianot i musiksalen!

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Annonser

Engagemang bland soppar och skivlingar

Nu snurrar vardagen på i de nya lokalerna, mellan 6 och 18. Vi prövar och omprövar för att hitta rutiner som gör att vi kan ge en verksamhet som erbjuder aktivitet och vila för eleverna. Vi måste förstås också ge trygghet för alla – elever, vårdnadshavare och oss själva. Vi kämpar i motvind med ett digitalt närvarosystem som inte vill samarbeta. Men vi räknar och prickar av så vi vet var alla är.

Vi har vågat iväg på korta utflykter nu. Det kräver att man lärt känna varandra och har ömsesidig tillit. Härligt att kunna berätta att det där ökar för varje dag. Veckans sista utflykt gick i naturens tecken och trots att vandringen dit tog endast fem minuter, fick vi sköna upplevelser. Då är det njutbart att vara lärare i fritidshem – när man ser engagemanget bland soppar och skivlingar.

Att tänka på: Trygghet för alla är viktigare än långsiktig planering, så här i uppstarten. Vi kommer ikapp med det andra allt eftersom och då har vi redan trygga elever och vuxna. Det är högprioriterat! (Och med ett antal år i ryggen, har man ganska mycket automatiserat kring pedagogisk tanke och arbete. Det finns fördelar med ”gamlingar” i verksamheten också 😜).

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Barnen kommer!

Det bruna kattdjuret smyger sig ljudlöst allt närmre sitt byte. Varje muskel är på helspänn. Varje sinne fokuserar på det lilla grå knytet i det regnvåta gräset. Och så plötsligt – jakten är över. En elefant stormar fram och skrämmer både jägaren och bytet.

Det är jag. Jag försöker springa (”springa”…) för att hålla igång. Efter första veckan på den nya skolan, finns mycket att bearbeta i huvudet. Mycket kan bearbetas när man tungt lunkar på i terrängen 😉 Här kommer ett sammandrag:

Inte många oroliga, rädda barn, men desto fler förväntansfulla, började droppa in i våra piffade lokaler. Första dagen på Sjölunda nya skola. Ooooo, så spännande! Och dagen efter började föräldrarnas rapporter ramla in: Besked om telningarnas upplevelse så som de levererats vid middagsbord och  i sängar vid nattning och läggning. Väldigt positivt! Om den bästa dagen och hur de längtar till nästa dag.

Själva ser vi att det är tufft med alla namnen. Vi kämpar, frågar och frågar om. Vi fixar namnlappar och frågar om igen, när jackan hamnar över texten. Men fler och fler namn ramlar på plats under veckan. Tufft är det också att hitta planeringstid under en vecka då eleverna är på plats. Magneter, namn och foton ska fixas till aktivitetstavlor; scheman ska finslipas; rutiner ska sättas; busstider och allergier ska hanteras. Tur att inte alla barn är på plats! Vi kan till viss del turas om att förbereda och att vara tillsammans med eleverna.

Vädret har varit perfekt! Gården är under uppbyggnad men innehåller redan fin miljö – lekredskap och natur. Ute är bra! Och nästa vecka kanske vi till och med vågar oss på att lämna gården för att upptäcka lite av närmiljön.

På måndag kör även skolan igång. Vi lärare i fritidshem kommer inte att ha så mycket samverkan då. Vi behöver prata ihop oss och få tid till den planering som inte hanns med innan. Vi behöver titta på gruppkonstellationer och lokalanvändning; på leklådor, aktivitetsdagar och hur vi börjar vårt nya fritidshems vandring mot att nå god måluppfyllelse.

Det känns härligt och roligt att vara igång! Nu ser vi fram emot att resten av barngruppen kommer på plats och undrar hur vardagslunken på Sjölundaskolan kommer att te sig!!

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Bära, pricka, piffa

När vi går in genom dörren på måndagsmorgonen är vi inte trötta och glåmiga och hatar måndagar och första arbetsdagen efter semestern. Nej, vi är taggade och arbetssugna, beredda på hårt arbete och långa dagar. Vilken tur! För här finns det att bita i. I princip alla dagarna i veckan innebär leveranser av möbler, IT och material. Det ska monteras; installeras; stuvas undan/presenteras; prickas av och bäras runt. Tomma lokaler förvandlas genom kreativa pedagoger till inbjudande miljöer för lek och lärande.

Jättebra: Att vi kunde inspireras av varandra och av förskolan en trappa ner. Att vi hade möjlighet att
blanda gammalt och nytt, för personlig inredning. Samma sak med naturen – att vi kunde använda oss av den. Inne! Att vår rektor deltog med liv och lust i allt från att bära till att bygga med klossar, för att eleverna skulle känna sig inspirerade att använda allt när de dök upp.

Att tänka på: Det är viktigt att man vet hur lokalerna ska användas och hur man vill att känslan ska vara. I beställningsskedet är det bra om man prickar av vad för aktiviteter/verksamhet man tänkt sig med materialet man beställer. Har vi fått med allt? Vi märkte själva att vi inte alls fått med tillräckligt med roll-leksinspiration. Det ger en del efterarbete när man måste åtgärda.

Mycket arbete återstår. Men vi tror nog att några barnaögon ska tindra och känna leklust och kreativitet  när de kommer in i våra fina lokaler.

 

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Nytt kapitel

I morgon startar ett nytt kapitel. Då går jag bokstavligen in genom portarna till framtidens skola. Veckan lär innebära slit och släp för att förbereda och fylla på tomma lokaler och för att mentalt ställa i ordning så vi kan ta emot eleverna. Ny skola, nya elever, nya grupper, nya möbler, ny personal, nya föräldrar, nya visioner, nya tankar.

Under skolans vackra sedumtak ryms fritidshem och klasser. Nu ska vi bo in oss och lära känna varandra, lokalerna och omgivningen. Häng med här på bloggen och se vilka med- och motgångar som möter en splitter ny skola med siktet inställt på framtiden.

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

Se inte hindren – se målen

Om jag inte minns fel fanns det en bok med det namnet i kurslitteraturen mitt första år på högskolan. Det är nog 100 år sedan nu i dagarna och innehållet i boken minns jag inte. Men man kan ju gissa. 


För att utveckla sin verksamhet på fritidshemmet/skolan är det naturligtvis mer konstruktivt att se efter vart man ska än att se på alla svårigheter. Mitt exempel:

Vi vill ha glada och aktiva elever i rastlek. Vi vill ha kvalitet i utevistelsen på fritids och i skolan. Så. Rastaktiviteter rullar långsamt igång. Bättre allt eftersom då man lär medan man arbetar. Förrådet börjar fyllas på med prylar som lockar till rörelse och lek. Och vi har höjt glädjenivå på gården. Jag lovar!

Hindren vi inte sneglade på (jo, det gjorde vi men tillslut körde vi ändå, tack och lov!) var t ex: Cyklarna tar för mycket plats i förrådet. Det verkar rörigt att administrera lånekort. Vi är för få ute. Fritidspersonal ”måste” vara i klassrum ända tills rasten börjar och komma in direkt efter. Personal från fritids förflyttas när lärare är sjuka. Etc etc etc. 

Men nu rullar det! Fullt med utvecklingsområden och hinder att lösa utmed vägen, har vi. Men vi är igång!! 

Gamification – spelifierat lärande – och min app på ett papper…

Rubrikens ord – häftiga att slänga sig med, va?! – är inte helt lätta att förstå. Det är lätt att tro att det enbart handlar om att spela eller använda digitala verktyg i skolan. Jag har letat runt på nätet och förstått att det egentligen handlar mer om drivkraften som spelandet i den digitala världen innehar. Att det handlar om de mekanismer som gör att du kämpar och sliter för att levla. Dessa drivande mekanismer är mycket intressanta. Jag använder dem på mig själv privat. För att motivera mig till fysisk aktivitet använder jag mig av Runkeeper; Pokemon GO; Turfgame; ICA-klassikern samt dessutom Podcaster. En av apparna har jag till att kolla hur det går för mig – min progression – det sporrar att jobba för att undvika veckor av inaktivitet. Två av apparna är spel där jag levlar genom fysisk aktivitet. Ica-Klassikern är en online-aktivitet där jag, tillsammans med andra, arbetar mot uppsatta mål – 30 kilometer löpning, 90 kilometer skidåkning, 300 kilometer cykling och 3 kilometer simning. För ytterligare motivation har jag ständigt poddar med kul, lärorikt och underhållande innehåll, i öronen när jag rör mig (dock inte när jag simmar…). Dessutom Geocachar jag.

turf

https://flic.kr/p/ycWr5j Cred till Fredrik Larsson för bilden!

Med facit i hand kan jag se att digitala verktyg och media har fått mig aktiv. Små belöningssystem , morötter, har motiverat en annars motvillig motionär. Jag har trotsat regn, blåst, mörker och ishalka för att nå mina mål. Jag vet ju att vi är fler som sporras av sådant här.

Därför har jag i mitt huvud just skapat en app som skulle kunna tillämpas på alla ämnen och aktiviteter. I brist på kunskap och kapital hamnar den kanske på papper istället – en spelifierad stencil. 😀 För just nu tänker jag ut hur det skulle kunna se ut i undervisningen. Har du testat? Har du tips? Hur kan man – kanske helt analogt – sporra elever till goda resultat när det gäller rörelse; personlig utveckling; matematik eller något helt annat, med samma mekanismer som i ett digitalt spel?

Det eviga luciatågseländet

Känns det som om luciatågsfrågan – debatt, irritation, vara-eller-icke-vara-diskussion, feministtrams, krig, kränkningar, rasism, könsuppdelning, jämställdhet… – har varit decembers största icke-fråga de senaste åren?

Du har fel! Det här är inte nytt!

Inte ska en pojke vara lucia – till och med i pedagogiska forum dyker hetsiga debatter upp. Och då minns jag tillbaka. På hur fröken rynkade på näsan när jag, för nästan 40 (40!!) år sedan, insisterade på att vara tomte. Det skulle inte flickor vara. Det skulle framför allt inte flickor vilja vara. Men det ville jag. Och fröken tolererade. Och vissa klasskamrater tyckte att man var knepig. Upp till en viss ålder gick det att vara tomte, i luciatåget. Därefter var det bara att anpassa sig. Dra på sig ett förhatligt, vitt klänningsfodral.

Vad vill vi uppnå genom att diktera för människor hur de ska vara? Vad vill vi uppnå genom att kalla folks personliga önskningar för trams? Är det medmänniskans absurda sätt att försöka framkalla en traditionell och underbar jul? Genom att trycka undan andras behov av att få vara den de vill?

Låt oss skapa en god jul genom tolerans i stället!

img_2283

Mina pojkrumshistorier

Som barn, på 70-80-talet, lekte jag äventyr. Jag flög fram över klippor med långa språng. Jag levde i klätterträdet. Cykeln användes flitigt. Skogen och gärdet kände jag som min egen ficka. Jag klängde runt på vår båt, i fantasin var jag ombord på ett sjörövarskepp. Öarna var förstås öde och jag var strandsatt i åratal.

Gissa om det livet gjorde mig gott?! Min kropp var stark och frisk. Min hjärna utvecklades av alla historier som skapades där inne. Jag kände mig säker och oövervinnerlig – något som verkligen gjorde mig gott eftersom det inte alls var den känslan jag hade i det sociala livet i skolan (snarare tvärtom).

Jag är helt säker på att litteraturen påverkade min barndom. Skattkammarön, Biggles, Robinson Crusoe, indian- och imagemysterieböcker innehöll karaktärer som tog risker; som var modiga; som offrade sig; som var fysiskt aktiva och hårdhudade. De var mina förebilder.

Litteratur och film och säkert många andra medier, öser över oss upplevelser, påverkar och ger oss, som sagt, förebilder. Det är därför viktigt att få läsa (och/eller erfara annan media). Men det är inte bara viktigt att läsa. Vad vi läser är också viktigt. Jätteviktigt! Ovan nämnde jag böcker jag läst och påverkats av. Jag läste också annat. Men mitt JAG passade med äventyren. Vad hade hänt om jag bara läst flickböcker? Hade jag smetats på en stereotyp? Kanske. Nu blev jag istället anti-flickstereotyp. Till del, förstås. Man påverkas ju på andra sätt än av litteratur också. Jag vägrade kjol – hur klättrar man och spelar fotboll med det!? Samma med sandaletter – det satt mest Lejonskor på mina fötter. Håret var kort. Det var nämligen tråkigt att kamma och pyssla med sådant.

Äsch! Vart vill jag komma? Jo, det är ett viktigt vuxenansvar att se till att inte dela in litteraturen (eller något annat) i pojk- och flickböcker. Om jag förmedlar att de gulliga böckerna med hjärtan på och med kärlekshistorier i, är tjejiga kommer pojkarna inte våga läsa och vice versa.

Jag vill avsluta med att, för saklighetens skull, avslöja att jag också lekte med dockor. Men jag tror att jag som dockmamma hade en annan twist än vanligt. Det var väl antagligen därför som dockorna ramlade i diket när jag balanserade på strandbrinken av den brusande floden för att leta mat i vildmarken…

Semiotisk bildanalys

Bra om bildanalys!!

Ateljén

Först kommer det många frågor:

  • Vad innebär det att vara bildläskunnig?
  • Vad måste vi och eleverna kunna?
  • Varför, när och hur kan vi använda oss av bild i skolan?
  • Vad har bilder som andra språk inte har?
  • Vad är bild?

Bild är ett språk, ett system för kommunikation. I motsatts till andra språk finns i det färger, djup och läge. Med bild kan vi beskriva saker så att alla ser samma sak, t.ex. mig. Bild kan vi använda på många olika sätt. Man måste dock veta hur. Osv… Sedan kommer bildanalys och då tänker jag först: Nej, det går inte att genomföra. Det går inte ens att använda med barnen. Vi testar och plötslig öppnas en helt ny möjlighet. Genom bildanalys kan vi bjuda in i klassrummet alla olika ämne, elevernas kunskaper och erfarenheter.

Hur ser det ut i praktiken? Tillsammans med Agneta, Camilla och Johanna analyserar vi Les Billes…

View original post 557 fler ord