Jag älskar att lära, men hatar att bli undervisad

480px-Sir_Winston_S_Churchill

Vilken typ av undervisning tänker Winston Churchill på när han gör uttalandet i rubriken? Själv tänker jag intuitivt på katederundervisning i sin sämsta form. Och på undervisande tillrättavisningar.

Undervisning är ett vitt begrepp. Det är det begrepp som används inte bara i skolan, utan numera även i förskola och på fritidshem, när man talar om situationer där man hoppas på utveckling och lärande hos barnen.

Jag kan känna igen mig i citatet i rubriken. När jag vill lära mig något nytt, kan jag bli eld och lågor! Kan jag sitta uppe hela natten och läsa! Kan jag lägga kraft, tid och pengar på att hitta vägar för inlärningen. När någon annan vill lära mig något nytt kan jag gäspa. Kan jag tänka på annat. Kan jag bli irriterad och vilja slippa ifrån.

Som pedagog i förskola, fritidshem och skola vill vi att barnen ska älska att lära! Hur skapar vi suget? Var hittar vi glöden? I barnet förstås!! Den stora utmaningen för oss är inte hur barnen ska få in svåra begrepp i hjärnan. Eller hur de ska lära sig multiplikation eller vokaler. Utmaningen ligger i att väcka intresset hos barnet självt. Eller skapa ett behov som barnet själv önskar tillgodose – ”Jag behöver multiplikationen!” eller ”Jag måste fixa till det så jag blir sams med Kim igen!”

Dessutom gäller det att fånga intresset när det dyker upp. ”Nej, multiplikation börjar vi med i tvåan” är inte ett bra svar. Det ska smidas medan järnet är varmt! Och det är väl något av fritidshemmets och fritidspedagogens specialitet. (Eller så var det det, innan lärarutbildningen blev likriktad och man fick kompetens att undervisa både här och där. Många är lärarna som fått ”Behörig att undervisa på fritidshem” på sin legitimation utan att ha läst någon fritidspedagogik överhuvudtaget. Hoppas verkligen att bestämmande politiker tar sitt förnuft tillfånga och inser vilka som har mest kompetens för arbete och ansvar på fritids). Det är viktigt att fritidshemmet får behålla det lustfyllda lärandet, den frivilliga fördjupningen och möjligheten att råka ramla över ett nytt intresse (jo, det är ju ofta gillrade kunskapsfällor – oj, jag menar källor, som barnen råkar fastna i; även om det inte alltid är uppenbart för föräldrar, kollegor och skolledare…) när man leker på fritids.

Jag älskar att lära, men hatar att bli undervisad! Att ha med sig det citatet i pedagogvardagen, är ett ordentligt steg i rätt riktning – att låta barnet visa vägen!

Annonser

Motivation att ta nästa steg; min proximala utvecklingszon

Efter att ha jobbat ett antal år har jag nu även studerat olika högskolekurser på distans, de senaste 1,5 åren. Elevrollen från motsatt perspektiv är lärande i sig. Att få uppgifter man ogillar; att känna produktionsstress; att känna glädje över positiv respons på inlämnade uppgifter eller fundera på vad som fattades när betyget inte motsvarar ens förväntningar. För tillfället både undervisar och undervisas jag i bildämnet. Rätt häftigt, faktiskt!

Hur utvecklas eleven i ämnets olika delar? Hur utvecklas jag i ämnets olika delar? Jag sitter på kan-inte-stolen och måste ta stapplande steg mot kan-stolen; min proximala utvecklingszon. Tvingad till utveckling – ja, men med egen drivkraft! Vi kan ta svampen som exempel. Som jag tvingades rita i morse. Jag ville inte. Det kändes dödsdömt att rita av det lilla svartvita fotot i boken, på ett A4. En fjärdedel in i arbetet förstod jag att jag aldrig skulle kunna göra en svamp som såg ut som en svamp. Halvvägs in i arbetet såg jag att det inte var helkört, men att det inte skulle bli något särskilt roligt resultat. Med en fjärdedel kvar av arbetet tänkte jag att den inte skulle bli så ful som jag trott från början. Nu är jag färdig och ser att den är helt ok! Om jag tränar på att göra några sådana här arbeten kommer jag kanske att bli riktig nöjd, tillslut.

svamp2

Så är drivmedlet tvång? Ja, jag hade aldrig startat arbetet utan tvånget på mina axlar. Och efter en fjärdedels arbete skulle jag absolut gett upp om jag inte hade tvånget över mig. Men tvånget känns inte tungt att bära eftersom jag har en egen drivkraft – jag vill någonting! Skolan är ett tvång. Fritidshemmest kan vara ett tvång. Men hur får vi barn och elever att finna en egen inre drivkraft? Jag har inget svar på det. Hade jag det skulle jag nog vinna ett pris. Vi kan nämligen hjälpa vissa elever att finna (eller att inte tappa) den inre motorn, men inte andra. Och i vissa ämnen, men inte i andra. Jag kan i alla fall se att drivkraften inte är bedömning i form av betyg – jag får inte det i denna kurs, bara godkänd eller icke-godkänd. Men att jag presterat bättre än jag trott är uppmuntande. Att se att mina ansträngningar gett resultat som är användbara. Och användbarheten är väsentlig för motivationen. För matte, entreprenörsskap och läsning, t ex: Behöva splitta en gemensam pott. Behöva hitta en lösning på ett problem. Behöva läsa och förstå en beskrivning.

Så eleven måste känna användbarheten av sin kunskap. I ett annat sammanhang. Som inte är skola. Då kan motivationen vakna.