Vi är igång!

Tänk er att ni ska kånka ett piano uppför en trappa. Tufft – ja, verkligen! Ingen av er vet precis var ni ska hålla eller placera er. Det kommer oväntade problem längs vägen: det är ont om plats att runda ett hörn; någon får ont i ryggen; det blir för mycket tyngd på en person osv. När ni tillsammans lyckats få pianot upp för trappan kan ni pusta ut. Det står inte på rätt plats – men det är i alla fall på rätt våning och det tyngsta arbetet är gjort.

Vi har nu burit upp vårt piano till rätt våningsplan! Vi har kommit upp och vi har börjat hitta strukturer som fungerar. Vi är ett gott team och vi lär känna varandra mer och mer. Såklart är inte allt färdigt! Pianot ska ju inte stå där, ovanför trappan – men oj så gott att ha det på rätt våning.

  • Vi har tillslut alla elever i det digitala systemet.
  • Vi har fått med alla föräldrar på vår lärplattform och kan ge ut information som alla kan se.
  • Vi har en fungerande mall för verksamhetens innehåll.
  • Vi har en barngrupp med föräldrar som funnit sig till rätta.

Nu ska vi hitta den långa strukturen – hur vi planerar efter våra styrdokument så att vi kan följa upp och utveckla verksamheten! Det är en stor punkt. Och otroligt viktig. Så inte är vi i hamn. Men eftersom nu pianot är på rätt våning kan vi, utan att bryta fler ryggar och naglar – dvs utan att totalt trötta ut oss – sakta men säkert kånka in pianot i musiksalen!

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Annonser

Engagemang bland soppar och skivlingar

Nu snurrar vardagen på i de nya lokalerna, mellan 6 och 18. Vi prövar och omprövar för att hitta rutiner som gör att vi kan ge en verksamhet som erbjuder aktivitet och vila för eleverna. Vi måste förstås också ge trygghet för alla – elever, vårdnadshavare och oss själva. Vi kämpar i motvind med ett digitalt närvarosystem som inte vill samarbeta. Men vi räknar och prickar av så vi vet var alla är.

Vi har vågat iväg på korta utflykter nu. Det kräver att man lärt känna varandra och har ömsesidig tillit. Härligt att kunna berätta att det där ökar för varje dag. Veckans sista utflykt gick i naturens tecken och trots att vandringen dit tog endast fem minuter, fick vi sköna upplevelser. Då är det njutbart att vara lärare i fritidshem – när man ser engagemanget bland soppar och skivlingar.

Att tänka på: Trygghet för alla är viktigare än långsiktig planering, så här i uppstarten. Vi kommer ikapp med det andra allt eftersom och då har vi redan trygga elever och vuxna. Det är högprioriterat! (Och med ett antal år i ryggen, har man ganska mycket automatiserat kring pedagogisk tanke och arbete. Det finns fördelar med ”gamlingar” i verksamheten också 😜).

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Ge plats för kommunikation – en krönika

Denna text publicerades i tidningen Fritidspedagogik idag. Den handlar om kommunikation på fritidshemmet och skrevs när jag fortfarande var kvar på min förra arbetsplats. Jag bytte arbete i sommar och saknar på många vis det jag lämnat, samtidigt som det är fantastiskt utvecklande och spännande att ta nya steg.

Den som önskar leker utomhus. Några bygger ett rymdskepp i köket. I tvåans klassrum är det kojbyggen som gäller och en hel hög med glada barn (och två som är lite sura på varandra efter en konflikt vid mellanmålet) ritar och skriver. I bygghörnan sitter en pedagog och hjälper en grupp Minecraftbyggare (med Lego som byggstenar), att kommunicera när de kört fast. Det diskuteras om man får låna varandras byggen. Till och med modifiera dem? Om man får kriga. När blir någon ledsen? Hur känns det då? Kan vi samsas igen? osv.

Och på just denna avdelning och just denna dag, finns det personal som räcker till utevistelse. Till ett handtag med limpistolen. Till en pratstund vid målarbordet. Och till ett par svårlösta konflikter. Hur många känner igen sig i det? Många eller få? Det signaleras tyvärr på många håll att tak på gruppstorleken borde finnas.

Fritidspedagogen lägger mycket tid på kommunikation: Stöttar eleverna i kommunikationen sinsemellan; i förmågan att tolka, lyssna; acceptera olikheter; ge med sig och stå fast; medla; väga ordens värde och ibland hålla tyst.

Genom en utvecklad kommunikationsförmåga är mycket vunnet. Det kan avvärja en konflikt innan den går till handgripligheter. Det kan leda till att vi lära känna varandra, får en relation. Det minskar i sin tur risken för kränkningar. Att inget säga alls, kan vara ett sätt att undvika att hamna i oönskad konflikt. Men om gruppen av tysta barn blir förbisedda och inte kan tillgodogöra sig undervisningen har vi misslyckats. Vi som i ”personalen” om vi haft goda förutsättningar. Om vi inte haft förutsättningar är det huvudmannens misslyckande.

Konflikter är inte bara av ondo. Vi lär av dem. Vi får syn på andras reaktioner och lär oss att förhålla oss. Men förstås måste vi vara tillräckligt med utbildad personal som räcker till för det antal barn som huvudmannen, rektorn eller rent av vi själva, valt att inhysa i samma lokaler.

Åsa Anevik

Åsa är grundlärare i fritidshem, bildlärare och utbildare. Hon arbetar på Sjölunda skola i Lidköping, som just slagit upp sina dörrar.

 

Barnen kommer!

Det bruna kattdjuret smyger sig ljudlöst allt närmre sitt byte. Varje muskel är på helspänn. Varje sinne fokuserar på det lilla grå knytet i det regnvåta gräset. Och så plötsligt – jakten är över. En elefant stormar fram och skrämmer både jägaren och bytet.

Det är jag. Jag försöker springa (”springa”…) för att hålla igång. Efter första veckan på den nya skolan, finns mycket att bearbeta i huvudet. Mycket kan bearbetas när man tungt lunkar på i terrängen 😉 Här kommer ett sammandrag:

Inte många oroliga, rädda barn, men desto fler förväntansfulla, började droppa in i våra piffade lokaler. Första dagen på Sjölunda nya skola. Ooooo, så spännande! Och dagen efter började föräldrarnas rapporter ramla in: Besked om telningarnas upplevelse så som de levererats vid middagsbord och  i sängar vid nattning och läggning. Väldigt positivt! Om den bästa dagen och hur de längtar till nästa dag.

Själva ser vi att det är tufft med alla namnen. Vi kämpar, frågar och frågar om. Vi fixar namnlappar och frågar om igen, när jackan hamnar över texten. Men fler och fler namn ramlar på plats under veckan. Tufft är det också att hitta planeringstid under en vecka då eleverna är på plats. Magneter, namn och foton ska fixas till aktivitetstavlor; scheman ska finslipas; rutiner ska sättas; busstider och allergier ska hanteras. Tur att inte alla barn är på plats! Vi kan till viss del turas om att förbereda och att vara tillsammans med eleverna.

Vädret har varit perfekt! Gården är under uppbyggnad men innehåller redan fin miljö – lekredskap och natur. Ute är bra! Och nästa vecka kanske vi till och med vågar oss på att lämna gården för att upptäcka lite av närmiljön.

På måndag kör även skolan igång. Vi lärare i fritidshem kommer inte att ha så mycket samverkan då. Vi behöver prata ihop oss och få tid till den planering som inte hanns med innan. Vi behöver titta på gruppkonstellationer och lokalanvändning; på leklådor, aktivitetsdagar och hur vi börjar vårt nya fritidshems vandring mot att nå god måluppfyllelse.

Det känns härligt och roligt att vara igång! Nu ser vi fram emot att resten av barngruppen kommer på plats och undrar hur vardagslunken på Sjölundaskolan kommer att te sig!!

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Bära, pricka, piffa

När vi går in genom dörren på måndagsmorgonen är vi inte trötta och glåmiga och hatar måndagar och första arbetsdagen efter semestern. Nej, vi är taggade och arbetssugna, beredda på hårt arbete och långa dagar. Vilken tur! För här finns det att bita i. I princip alla dagarna i veckan innebär leveranser av möbler, IT och material. Det ska monteras; installeras; stuvas undan/presenteras; prickas av och bäras runt. Tomma lokaler förvandlas genom kreativa pedagoger till inbjudande miljöer för lek och lärande.

Jättebra: Att vi kunde inspireras av varandra och av förskolan en trappa ner. Att vi hade möjlighet att
blanda gammalt och nytt, för personlig inredning. Samma sak med naturen – att vi kunde använda oss av den. Inne! Att vår rektor deltog med liv och lust i allt från att bära till att bygga med klossar, för att eleverna skulle känna sig inspirerade att använda allt när de dök upp.

Att tänka på: Det är viktigt att man vet hur lokalerna ska användas och hur man vill att känslan ska vara. I beställningsskedet är det bra om man prickar av vad för aktiviteter/verksamhet man tänkt sig med materialet man beställer. Har vi fått med allt? Vi märkte själva att vi inte alls fått med tillräckligt med roll-leksinspiration. Det ger en del efterarbete när man måste åtgärda.

Mycket arbete återstår. Men vi tror nog att några barnaögon ska tindra och känna leklust och kreativitet  när de kommer in i våra fina lokaler.

 

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Nytt kapitel

I morgon startar ett nytt kapitel. Då går jag bokstavligen in genom portarna till framtidens skola. Veckan lär innebära slit och släp för att förbereda och fylla på tomma lokaler och för att mentalt ställa i ordning så vi kan ta emot eleverna. Ny skola, nya elever, nya grupper, nya möbler, ny personal, nya föräldrar, nya visioner, nya tankar.

Under skolans vackra sedumtak ryms fritidshem och klasser. Nu ska vi bo in oss och lära känna varandra, lokalerna och omgivningen. Häng med här på bloggen och se vilka med- och motgångar som möter en splitter ny skola med siktet inställt på framtiden.

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

Om framtidstro

Jag har väntat på att ett nytt inlägg ska skrivas på min blogg (jo, ja, det är ju jag själv som måste göra inläggen. Men när de skrivits har de mer bara blivit till. Utan ansträngning. Nu har väldigt få skrivits under sista läsåret.) Så första semesterdagen. I sol. Med några mil på cykel gjorda och tvätten tömd i tvättkorgen. Då kommer det där inlägget.

Om framtidstro.

Jag har aldrig gått in i ett nytt projekt eller skede utan tron på att det blir bra. Det är en förutsättning för att det ska kunna bli bra. Ibland blir det ändå inte bra. Pga mig själv. Eller yttre förutsättningar man inte rår på. När det gäller våra arbeten inom sektorn skola/barnomsorg har huvudmannen fruktansvärt stort inflytande över vår/elevernas vardag.

Om huvudmannen inte visat engagemang för din verksamhet. Och inte bryr sig om ditt påkallande av uppmärksamhet – ja, då är det dags att visa det. (Huvudman för skola/fritidshem är oftast kommunen). Genom att lärare flyr kommuner där huvudmannen inte tar sitt ansvar, tvingas de kanske att göra det. 

Tyvärr tappar kommuner medarbetare om de inte visar att verksamheterna är viktiga. Om de inte ger respons. Om de inte visar att de har en plan och satsar framåt. För idag kan man välja. En annan kommun. Och om få utbildade väljer en viss kommun, blir kommunen inte attraktiv för nästa rekrytering heller. Och hamnar i en negativ spiral.

Framtidstro skapas av att du, kanske i horisonten, ser att dåliga förutsättningar håller på att vändas; att en ny strategi vänder vindar; att positiva krafter stoppar färden mot fallet och börjar vända skutan. Eller så hoppar du på ett skepp som valt en annan väg

Framtidstro är viktig. Och om man tappar den måste man leta upp den. Jag hoppas att jag har hittat den. Det känns så inför nya läsåret.

Svaret är JA, på allt…

Finns det en enkel väg till framgångrik progression i verksamheten? Kan jag själv hitta ingången när vi behöver utveckla något? Om vi ser en brist – går det att räkna ut lösningen? Svaret är ja! På alltihop. Eller borde i alla fall vara det, om vi utgår från att vårt utvecklingsbehov på fritidshemmet har sin grund i våra styrdokument, i läroplanen.

Det finns ett klassiskt sätt att gå tillväga när man startar ett utvecklingsarbete. Ställ frågor:

Var är vi? Vart ska vi? Hur tar vi oss dit?

Många av oss arbetar i en verksamhet med behov av att utveckla arbetet med att använda digitala verktyg på fritidshemmet på olika vis. I den nyskrivna delen av Lgr 11, som rör fritidshemmet, skärps kraven på just det. Vi har kunnat läsa om detta arbete i läroplanens del ett och två tidigare. Några har valt att ignorera dessa skrivningar. Kanske pga att läroplanen gäller från f-9 och att det möjligen går att tänka att ”digitala verktyg och internet kan de arbeta med i de äldre åldrarna eller kanske i skolan och inte på fritids”. Med den nya delen, direkt riktad mot fritids går det inte längre att blunda. Inte utan att gå emot Lgr 11. Tjänstefel mao. Så nu måste några kavla upp ärmarna.

Var är vi?

Observera först: Vad gör eleverna idag med digitala verktyg och internet? Inget? Spelar som tidsfördriv? Arbetar kreativt? Och vad gör pedagogerna? Leder de aktiviteter som syftar till att höja elevernas kompetens att möta en digital värld? Eller gör de inget? Kanske arbetar de med att introducera eleverna i programmering?

Vart ska vi?

Vad står det i Lgr 11 att vi ska göra? Vad märker vi att elevgruppen behöver? Pedagogerna? Vad behöver elever och pedagoger för att vara förberedda för att möta den digitala verkligheten? Där vi ju redan vistas… Okej – det står att eleverna ska kunna kritiskt granska; använda digitala verktyg för framställning av olika estetiska uttryck och en hel del annat. Vi behöver arbeta för att pedagogerna aktivt arbetar för god måluppfyllelse i detta centrala innehåll. Vi behöver skapa förutsättningar för att ge eleverna det de har rätt till här.

Och hur tar vi oss dit??

Det kanske är bäst att vi gör en plan! Eller kanske två! En kortsiktig och en långsiktig, kanske!? ”Eleverna ska ha ett kritiskt förhållningssätt; känna till grunderna för programmering och inse konsekvenserna av sitt eget beteende på sociala medier”. Det skulle kunna vara ett långsiktigt mål. Men för att hitta lätt utvärderingsbara mål kanske man behöver titta lite mer kortsiktigt: ”Inom ett halvår har all personal och alla elever provat på att programmera i en enkel app” – kan vara ett mer överskådligt mål.

När man tittar tillbaka…

Hur gick det egentligen? Har senaste halvåret gett det vi hoppades? Kanske mer, kanske mindre. Nu börjar det om! Var är vi NU? Vårt utvecklingsarbete fortsätter. Det är inte svårt att hitta modellen. Det svåra är att hålla i och fortsätta jobba mot målen.

En likvärdig skola/fritidshem?

Vi har sakta men säkert tillsammans arbetat för att göra en positiv förändring på fritids. Och det har varit framgångsrikt! Vi arbetade fram strukturer och införde rutiner – som vi ändrade några gånger tills vi hittade rätt – och som gjorde att vardagen blev mer harmonisk. Olika elevgrupper behöver olika verksamhet – vår elevgrupp blev tydligt mer välmående av de nya strukturerna. Också personalen behövde bättre förutsättningar att utföra sitt arbete. Vi införde:

  • Tydliga rutiner vid skoldagens slut
  • Rutiner för mellanmål
  • Rutiner för städning
  • Planerade dagliga aktiviteter att välja eller avstå ifrån
  • Tydlig elevdemokrati genom fritidsråd som gör skillnad
  • Pedagogiska möten för personalen varje vecka, för att utvärdera och förbättra verksamheten, läsa in sig på styrdokument och planera för aktiviteter etc
  • Ställtid för att orka hela dagen

Efter många år i en annan verksamhet ser jag många av punkterna som självklara. Men på andra håll kan det vara en utmaning att komma dithän. En av de saker jag lärt mig under det sista året är att förutsättningarna i vårt land kan skilja. Mycket. Det är nyttigt att röra på sig och se nytt. Olika kommuner; ekonomi; prioriteringar; gruppsammansättningar – vad är egentligen oddsen för en likvärdig skola/fritidshem?

Det finns alltid saker att arbeta vidare med. En utmaning just nu är att arbeta fram en god rastverksamhet. Idag finns det ingen. På måndag finns det. Med små steg i taget kommer vi säkert bli framgångsrika där med! Heja vårt fritids!

Krönikören – Om musik på fritids

Från sista numret av tidningen Fritidspedagogik

Nu kör vi!

”Får vi lyssna på musik?” Den frågan återkommer ofta på ett fritidshem om det inte finns en särskild plats där barnen fritt förfogar över ljudutrymmet. Musik gör ofta något positivt med oss människor. Vi sjunger och trallar med, kanske inne i våra egna huvuden, men ändå. Musiken får oss ibland att spritta i kroppen. När Sara rullar ut högtalaren på skolgården och det blir disco i gropen, då hoppas det omkring minsann! Stora och små om varandra! Och munnar ler. På dansare. På åskådare. Och på en och annan pedagog som befinner sig ute på rasten. Snålblåsiga skoldagar, vinterdagar och för den delen sommardagar, blir ljusare och varmare med musiken.img_0669

Musik är ett uttrycksmedel och på fritidshemmet ska vi arbeta med estetiska uttrycksformer. Barnen är inte nödbedda. Pedagogerna måste på intet sätt driva på. Det gör barnen bra själva – med ett handtag här och där, om det verkar behövas. Årets melodifestival lockade ett par av barnen på min arbetsplats att arrangera en egen festival. I den medverkade med glädje de andra barnen – mimande, dansande eller sjungande. De estetiska uttrycksformerna är ju ofta sådana – de skapar ett behov hos barnen att arrangera, visa upp och framträda. Det utvecklar barnens entreprenöriella förmåga, viktig för starka, självständiga och säkra barn. Traditionellt ordnade pedagogerna också ett mellomellis i matsalen, med mingel, dans och musik. Glädjen stod högt i tak!

Populärmusik är en viktig del i många barns liv. Barnens egen sång ska vi inte heller glömma av. Sångsamlingar och körer kan vara ett sätt att plocka upp den tråden. När jag arbetade med sex- och sjuåringar brukade vi ofta ha samling med sång. Även när ens egen musikalitet är tveksam, fungerar det i dessa åldrar. ”Åsa, du borde bli sjungerska!” fick jag höra vid en samling. Då slog jag ändå på guran med fyra, fem ackord (felackord inräknade) och ylade mindre tonsäkert ihop med barnen. Det gör inget. Barnen mår gott av sång. Då kan vi bjuda på det andra.

Även de stora barnen vill sjunga. Men ibland känns det pinsamt, verkar det som. Då får man hitta andra vägar. Kanske lockas de av att göra hiphop, rock eller klassisk musik med en app. Man blir alltid lika förvånad när ett barn kommer och spelar upp en proffsig låt med trummor, bas och piano, som de själva komponerat och framfört i Garageband (app). De musikaliska barnen syns inte alltid i vår verksamhet. Det kanske är dags att ändra på det nu?

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik! Nu kör vi!!