Svaret är JA, på allt…

Finns det en enkel väg till framgångrik progression i verksamheten? Kan jag själv hitta ingången när vi behöver utveckla något? Om vi ser en brist – går det att räkna ut lösningen? Svaret är ja! På alltihop. Eller borde i alla fall vara det, om vi utgår från att vårt utvecklingsbehov på fritidshemmet har sin grund i våra styrdokument, i läroplanen.

Det finns ett klassiskt sätt att gå tillväga när man startar ett utvecklingsarbete. Ställ frågor:

Var är vi? Vart ska vi? Hur tar vi oss dit?

Många av oss arbetar i en verksamhet med behov av att utveckla arbetet med att använda digitala verktyg på fritidshemmet på olika vis. I den nyskrivna delen av Lgr 11, som rör fritidshemmet, skärps kraven på just det. Vi har kunnat läsa om detta arbete i läroplanens del ett och två tidigare. Några har valt att ignorera dessa skrivningar. Kanske pga att läroplanen gäller från f-9 och att det möjligen går att tänka att ”digitala verktyg och internet kan de arbeta med i de äldre åldrarna eller kanske i skolan och inte på fritids”. Med den nya delen, direkt riktad mot fritids går det inte längre att blunda. Inte utan att gå emot Lgr 11. Tjänstefel mao. Så nu måste några kavla upp ärmarna.

Var är vi?

Observera först: Vad gör eleverna idag med digitala verktyg och internet? Inget? Spelar som tidsfördriv? Arbetar kreativt? Och vad gör pedagogerna? Leder de aktiviteter som syftar till att höja elevernas kompetens att möta en digital värld? Eller gör de inget? Kanske arbetar de med att introducera eleverna i programmering?

Vart ska vi?

Vad står det i Lgr 11 att vi ska göra? Vad märker vi att elevgruppen behöver? Pedagogerna? Vad behöver elever och pedagoger för att vara förberedda för att möta den digitala verkligheten? Där vi ju redan vistas… Okej – det står att eleverna ska kunna kritiskt granska; använda digitala verktyg för framställning av olika estetiska uttryck och en hel del annat. Vi behöver arbeta för att pedagogerna aktivt arbetar för god måluppfyllelse i detta centrala innehåll. Vi behöver skapa förutsättningar för att ge eleverna det de har rätt till här.

Och hur tar vi oss dit??

Det kanske är bäst att vi gör en plan! Eller kanske två! En kortsiktig och en långsiktig, kanske!? ”Eleverna ska ha ett kritiskt förhållningssätt; känna till grunderna för programmering och inse konsekvenserna av sitt eget beteende på sociala medier”. Det skulle kunna vara ett långsiktigt mål. Men för att hitta lätt utvärderingsbara mål kanske man behöver titta lite mer kortsiktigt: ”Inom ett halvår har all personal och alla elever provat på att programmera i en enkel app” – kan vara ett mer överskådligt mål.

När man tittar tillbaka…

Hur gick det egentligen? Har senaste halvåret gett det vi hoppades? Kanske mer, kanske mindre. Nu börjar det om! Var är vi NU? Vårt utvecklingsarbete fortsätter. Det är inte svårt att hitta modellen. Det svåra är att hålla i och fortsätta jobba mot målen.

En likvärdig skola/fritidshem?

Vi har sakta men säkert tillsammans arbetat för att göra en positiv förändring på fritids. Och det har varit framgångsrikt! Vi arbetade fram strukturer och införde rutiner – som vi ändrade några gånger tills vi hittade rätt – och som gjorde att vardagen blev mer harmonisk. Olika elevgrupper behöver olika verksamhet – vår elevgrupp blev tydligt mer välmående av de nya strukturerna. Också personalen behövde bättre förutsättningar att utföra sitt arbete. Vi införde:

  • Tydliga rutiner vid skoldagens slut
  • Rutiner för mellanmål
  • Rutiner för städning
  • Planerade dagliga aktiviteter att välja eller avstå ifrån
  • Tydlig elevdemokrati genom fritidsråd som gör skillnad
  • Pedagogiska möten för personalen varje vecka, för att utvärdera och förbättra verksamheten, läsa in sig på styrdokument och planera för aktiviteter etc
  • Ställtid för att orka hela dagen

Efter många år i en annan verksamhet ser jag många av punkterna som självklara. Men på andra håll kan det vara en utmaning att komma dithän. En av de saker jag lärt mig under det sista året är att förutsättningarna i vårt land kan skilja. Mycket. Det är nyttigt att röra på sig och se nytt. Olika kommuner; ekonomi; prioriteringar; gruppsammansättningar – vad är egentligen oddsen för en likvärdig skola/fritidshem?

Det finns alltid saker att arbeta vidare med. En utmaning just nu är att arbeta fram en god rastverksamhet. Idag finns det ingen. På måndag finns det. Med små steg i taget kommer vi säkert bli framgångsrika där med! Heja vårt fritids!

Krönikören – Om musik på fritids

Från sista numret av tidningen Fritidspedagogik

Nu kör vi!

”Får vi lyssna på musik?” Den frågan återkommer ofta på ett fritidshem om det inte finns en särskild plats där barnen fritt förfogar över ljudutrymmet. Musik gör ofta något positivt med oss människor. Vi sjunger och trallar med, kanske inne i våra egna huvuden, men ändå. Musiken får oss ibland att spritta i kroppen. När Sara rullar ut högtalaren på skolgården och det blir disco i gropen, då hoppas det omkring minsann! Stora och små om varandra! Och munnar ler. På dansare. På åskådare. Och på en och annan pedagog som befinner sig ute på rasten. Snålblåsiga skoldagar, vinterdagar och för den delen sommardagar, blir ljusare och varmare med musiken.img_0669

Musik är ett uttrycksmedel och på fritidshemmet ska vi arbeta med estetiska uttrycksformer. Barnen är inte nödbedda. Pedagogerna måste på intet sätt driva på. Det gör barnen bra själva – med ett handtag här och där, om det verkar behövas. Årets melodifestival lockade ett par av barnen på min arbetsplats att arrangera en egen festival. I den medverkade med glädje de andra barnen – mimande, dansande eller sjungande. De estetiska uttrycksformerna är ju ofta sådana – de skapar ett behov hos barnen att arrangera, visa upp och framträda. Det utvecklar barnens entreprenöriella förmåga, viktig för starka, självständiga och säkra barn. Traditionellt ordnade pedagogerna också ett mellomellis i matsalen, med mingel, dans och musik. Glädjen stod högt i tak!

Populärmusik är en viktig del i många barns liv. Barnens egen sång ska vi inte heller glömma av. Sångsamlingar och körer kan vara ett sätt att plocka upp den tråden. När jag arbetade med sex- och sjuåringar brukade vi ofta ha samling med sång. Även när ens egen musikalitet är tveksam, fungerar det i dessa åldrar. ”Åsa, du borde bli sjungerska!” fick jag höra vid en samling. Då slog jag ändå på guran med fyra, fem ackord (felackord inräknade) och ylade mindre tonsäkert ihop med barnen. Det gör inget. Barnen mår gott av sång. Då kan vi bjuda på det andra.

Även de stora barnen vill sjunga. Men ibland känns det pinsamt, verkar det som. Då får man hitta andra vägar. Kanske lockas de av att göra hiphop, rock eller klassisk musik med en app. Man blir alltid lika förvånad när ett barn kommer och spelar upp en proffsig låt med trummor, bas och piano, som de själva komponerat och framfört i Garageband (app). De musikaliska barnen syns inte alltid i vår verksamhet. Det kanske är dags att ändra på det nu?

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik! Nu kör vi!!

Var börjar man? Digital panik!

Många år i en digitalt satsande kommun har gjort det lättare att arbeta mot den av EU:s nyckelkompetenser som benämns ”Digital kompetens” (EU-kommissionen har listat åtta nyckelkompetenser för ett livslångt lärande, bl.a. digital kompetens, som innefattar allt från att hantera en dator och dess programvaror till att ha en kritisk och reflekterande attityd till IT). Nyss började jag på en ny arbetsplats och i en ny kommun. Det har satsats här också, men inte lika länge. Därför är kunskapen generellt lägre och arbetsmetoderna inte inarbetade.

IMG_2294Fritidshemmet där jag nu är arbetslagsledare har ett par, tre iPads med lite spel. Och på olika fritids måste olika fokus hållas. Det är barngruppernas specifika behov som styr. Hos oss arbetar vi nu in rutiner och försöker hitta former för verksamheten som fungerar bra. Det är prio ett. Då kommer digital kompetens inte alls lika högt på listan.

Ödmjukt erkänner jag att det minsann inte ”bara är att köra igång” som jag nog trott ibland. Trots att lite panik inför allt som inte ligger överst på listan, börjar smyga sig på – jag som längtar efter att arbeta med källkritik, kamratskap på nätet och programmering, förstår jag att jag får skynda långsamt: Starta med det digitala på bildlektionerna och luska ut om barnen har behov av fördjupning på fritidstiden.

Skynda! Långsamt! 😅

Finns det två läger?

Nyfikenhet drev mig att göra detta inlägg! Kommentera gärna här eller i sociala medier där inlägget är delat. Det är spännande att höra vad du vet, tror och tycker!

Sällan är verkligheten svart eller vit. Gråskalor är väl egentligen mer rimligt att tänka sig att tankevärlden är uppbyggd av, om vi ska använda en ”färgmetafor” när vi talar om den. Kanske är jag inte ute och cyklar när jag tycker att vi oftare lutar åt ena än åt andra hållet med våra åsikter – vi kanske drar åt svart eller vitt, dvs åt mörkgrått/ljusgrått.

Svamlet jag kommer med här vill jag ska leda mot fritidshemspedagogiken. Finns det rent av två läger i den pedagogiken?

Är det ena lägret de som tänker att barnen på fritidshemmet i första hand lär och utvecklas genom lek? Lek som barnen styr och bestämmer över – när, var, hur. Lek som kopplar till barnens verklighet i och utanför verksamheten och som bearbetar den. Lek som ibland är vild och tokig, farlig rent av.
Kanske blir pedagogerna i detta läger något kritiserade för att inte ha en ordentligt planerad och strukturerad verksamhet. Så behöver det inte vara förstås. Denna verksamhet kanske arbetar i stor samklang med barnen. Pedagogerna kan rigga miljöer, pedagogik och aktivitetsförslag för att utmana barnen att ta nya kliv i sina intressen eller utanför dem, samt i sin världsuppfattning.

Är det andra lägret de som tänker att barnen på fritids i första hand lär sig genom aktiviteter, planerade av pedagoger? Aktiviteter som barnen deltar i. Aktiviteter som kopplar till barnens verklighet i och utanför verksamheten. Aktiviteter som är kontrollerade och övervakade.
Kanske blir dessa pedagoger kritiserade för att barnen inte får använda sin fritid efter egen önskan. Att det är utelek, gymnastiksalen eller ateljén vare sig barnet vill eller inte. Så behöver det inte alls vara. Kanske är verksamheten utformad med barnen i centrum; med hjälp av demokratiska processer och med möjlighet att avstå från medverkan i aktiviteter.

Jag kopplar snabbt tillbaka till gråskalan i inledningen, så att ingen tänker att det är svart och vitt. Man kan vara rätt mörkgrå här. Eller så är man ganska ljust grå i färgen. (Jag kom just på att en gråskala kanske inte är en bra illustration i en så färgsprakande verksamhet som fritidshemmets. Men nu får den metaforen jobba vidare här.) Eller så vacklar man – inte negativt menat – någonstans i det mellangrå fältet. Det går förstås att hävda att man arbetar med en mix av dessa två. Här gör jag ingen värdering av tankesätten och verksamhetsidén. Jag vill bara förmedla den känsla jag får när jag läser fritidspedagogers olika tankar och inlägg på nätet.

Hur ser det ut i litteraturen som vänder sig till studenterna? Vad säger auktoriteter i skrået? Vad säger du?

Min hand, min hjärna, min iPad

Som om vi inte visste!? Det är klart vi redan vet! Att vi lär med kroppen och rörelser. Vi hoppar, leker och skapar oss till både kunskap och förtrogenhet. I sista numret av Pedagogiska Magasinet läser vi om handen. Handen som håller i pennan och raspet mot pappret och rörelsen i handleden. Vi läser om hur våra händers verk utvecklat våra hjärnor över tid. Från tiden med arbete vid lägerelden, som gjort oss smartare som kollektiv, men också nu – vi lär in mer och bättre med rörelse.

Nu stärks skrivningarna för oss i skolans värld. Det blir tydligare att vi ska se till att eleverna erhåller digital kompetens. Och specifikt på fritidshemmet finns nu formulerat att eleverna ska tillägna sig kunskaper om t ex digital kommunikation och skapande. Och pedagoger suckar ute i skolor och fritidshem. Fritidspedagoger säger – barnen behöver hoppa och leka. Rörelse ger utveckling.

De har rätt! Det är klart att vi inte nu plötsligt ska sluta hoppa, rita och skriva oss till utveckling. Men inte utesluter det ena det andra? Om vi vet att vi blir friskare av morötter, slutar vi väl inte att äta broccoli? Och om vi märker att korsord gör oss smartare, blir väl korsordslösandet inte det enda vi gör?

Meningfull verksamhet är elevnära verksamhet. Och det digitala är en sådan bit. Rörelse och digital imageteknik behöver inte spela ut varandra. En varierad dag ger gott lärande! Ömsom fysisk aktivitet. Ömsom intellektuell aktivitet. Ibland både och! Kanske geocaching?! Rörelse; upplevelse; ämneskunskap; kreativitet och digitala verktyg. Allt i ett!

Den 1 juli träder de nya skrivningarna i kraft. Gör dig redo! 😃

Att leva upp till alla krav – Jobbstress?

På ett fritidshem med 70 närvarande barn – det är ganska vanligt idag, men det finns avdelningar med fler och färre barn – kan det med lite tur finnas 4 pedagoger. Då har de tur, för det finns många exempel där det inte finns utbildade pedagoger alls och exempel på ännu sämre personaltäthet. Den som befunnit sig i en sådan miljö, vet att en (1) pedagog går åt till att räkna barn – att försöka hålla koll på att de befinner sig i säkerhet. Minst en (1) pedagog går åt till att följa ett antal barns förehavanden, helst med ett avstånd på högst två steg. (Men det funkar ju rätt dåligt om det gäller mer än ett barn.) Dessa barn har ofta extra resurser under skoltid, men förväntas klara sig i sociala sammanhang på fritids. Det gäller ofta extra impulsstyrda barn. En (1) personal tar emot föräldrar och telefonsamtal, samt försöker hålla reda på de många barn som ska skickas till blockflöjt, hem, till mormor eller fotbollsträningen, diverse olika tider under eftermiddagen. Det blir ganska många sådana kontakter och tider i en barngrupp på 70. Då har vi kvar en (1) pedagog. På 70 barn.image

En pedagog som ska bedriva en verksamhet som lever upp till styrdokumentens krav. 70 barn som har rätt att lära känna närmiljön och dess kulturaktiviteter. 70 barn som alla har rätt att mötas där de står just nu – med sina individuella behov. Denna pedagog bör göra observationer; bör reflektera med barnen om deras utveckling och lärande; bör ställa följdfrågor och läsa högt ur böcker. Barnen ska utveckla sin förmåga att kritiskt granska det de möter på internet, under sin fritidshemstid. Och träna på att samspela, lösa konflikter och fråga om man får vara med. Och de ska få möjlighet att fördjupa sina intressen och utvecklas entreprenöriellt. Musik och kreativt skapande; teater, idrott och hälsosamt leverne; språklig utveckling, bakning, hopprep; integration; biologi; teknik och samtal och filosofiska funderingar och empati och tusen andra saker. Hårda pix för den fjärde pedagogen. Som kanske finns. Om man har tur. Och då får vi hoppas att den pedagogen inte måste trösta någon som ramlat. För då är barnen utlämnade till varandra – till kamratuppfostran, t ex.
Det finns egentligen bara en arena för det traditionella lärandet (och då syftar jag på den ursprungliga sortens lärandet – den egna drivkraftens och nyfikenhetens lärande) i skolans regi – fritidshemmet. Och fritids har monterats ner. Det märks. Mindre omsorg och att inte bli sedd – att inte få lära och utvecklas som individ – det ger sämre förutsättningar för både kunskapsutveckling och socialt beteende. Dvs sämre skolresultat och fler missanpassade unga. Men ändå glöms fritidshemmen bort i debatten om skolan. Hela tiden!
Att satsa på barns fritid betalar sig. Såg du på Gympaläraren, på SVT? Unga som blev sedda. Som började le, leka och må bra. Och som höjde sina betyg. Investera och skörda vinster. Hallå!? Politikerna?!

Jag gifte mig med Victoria

Jag kommer inom kort sätta upp planschen nedan som teaser för barnen på fritids – för att locka till Kul och strul med iPads – en aktivitet som lär och utvecklar barnens förmåga att hantera digitala verktyg och en komplex webbvärld. IPads på fritids kan betyda mycket. På något fritids kanske de används som spelmaskiner. På ett annat kanske som produktionsmaskiner; sökverktyg eller kameror. Det viktiga är att de digitala verktygen används med eftertanke – att det finns ett syfte och en målsättning som grundar sig i läroplanen.

I förslaget till uppdaterad läroplan, får fritidshemmet en stärkt och tydligare roll. Och när det gäller de digitala verktygen finns de med på flera olika ställen. Nu går det inte längre att frånsäga sig den sortens undervisning på fritidshemmet.

På vår avdelning lär sig eleverna programmering; de lär sig olika uttryckssätt; de arbetar med kreativa förmågor; de övar samarbete och tränar på att kritiskt granska det de möter på internet. Bara som exempel. Men de hänger inte över iPads varje dag. Det har vi kommit fram till, hos oss, att de inte har behov av.

Nästa Kul och strul kommer att vara en valbar aktivitet där de kan testa hur det är att ändra foton. Då kommer vi in på det där med att foton vi möter i media faktiskt kan vara manipulerade. Vi behöver alltså vara kritiska till det vi ser. Och så kommer vi vara grymt kreativa och ha grymt roligt!

PS. Jag vill passa på att berätta att min bild inte är så väldigt arbetad. Det hinner man nämligen inte med på en fritidspedagogs planeringstid. Men ändå!2016-04-06 18.14.38

När man VILL lära

Kanske har du kommit dit att du vet hur du ska lära dig på bästa sätt. Jag vet till exempel att jag lär mig bäst när jag har ett behov av en viss kunskap – när jag måste veta för att klara ett uppdrag; när jag måste veta för att att jag känner mig väldigt intresserad. Jag vet följaktligen att jag inte är så bra på att lära om jag inte behöver kunskapen just nu; om jag är ointresserad.

Åsa Anevik är långt ifrån ensam om detta. Engagemang och intresse är en mycket stor drivkraft hos de flesta. Oengagemang och ointresse är på samma vis faktorer i lärsituationer, som ökar risken för att du somnar, börjar prata med någon, rita eller i värsta fall störa och förstöra.

När fritidshemmen har barngrupper i den storlek som tillåter dem att utföra sitt uppdrag, finns stora förutsättningar för lärande där. ÄVEN när ämnet är ointressant. Lärprocesser där man arbetar med förmågor och inte med ämnen, passar bra på fritidshemmet. Man fokuserar på förmågor och utvecklas på olika plan.

Linn gillar inte matte. Faktiskt hatar hon matte. Men det är kul att leka affär. Och även om hon aldrig hade kommit på det själv, har hennes kompis Tea kommit på att de kan arbeta med kontokort istället för kontanter. Så när farfar kommer och hämtar Linn, står hon just och räknar ut hur mycket kunden har kvar på kontot och om det räcker till ett par liter mjölk.

När vi riggar affären på fritidshemmet tänker vi att barnen kan skapa och vara kreativa i utformningen av sina lekar. Att de kommer att få träna sig i samarbete; att ge och att ta. De kommer att pröva olika roller som ger en bra övning i att jämföra och sätta sig in i andras situation. Det blir fler tillfällen i en sådan här lek att reflektera – man analyserar, tolkar och värderar. I affären kommer barnen att träna ansvar på olika plan – att ta ansvar för sin del av leken. Att vara rädd om material och se till att det blir ordning till nästa lekgrupp. Affären kommer att ha kunder som ställer krav, kunder som är storkonsumenter och i värsta fall rånare,  och med dem kommer den kommunikativa förmågan ständigt att tränas – det kommer diskuteras; begrepp som inte hör till den direkta vardagen, kommer att användas. Kanske måste man också fundera på hur man beter sig om man behöver tillkalla polis…

På fritidshemmen tar vi sällan fram räkneuppgifter och uppmuntrar barnen att öva. Men de lär sig matte när de bakar, konstruerar och delar pizza. Vi plockar inte så ofta fram Ärtan, pärtan-boken och visar på hur bra det är att träna svenska. Men de lär sig att samtala, argumentera, förklara och lyssna, när de ska göra teater ihop. På samma vis lär sig barnen teknik, biologi, samhällskunskap och religion – genom att vi riggar möjligheten att halka in på de spåren. Och genom att de känner att de behöver kunskapen, just nu! Att de blir intresserade, på riktigt!

Förmågor är något som ”är i ropet”. Men det ”festliga” är att vi som utbildat oss för arbete i fritidshem, har med oss det från årtionden sedan. Intresset för fritidspedagogiken är ju inte så stort. Så folk vet ju inte riktigt vad som händer på fritidshemmet under ledning av fritidspedagoger. Det är väl mest barnpassning, antagligen. Så verkar de tänka. De som sätter ramarna. De som bestämmer att det ska vara så många barn i gruppen att fritidspedagogerna inte kommer att kunna utföra sitt uppdrag fullt ut.

Men nu har vi  i vår digitala tidsålder kommit till ett skede där jag tror att det kommer att bli en allt större kunskapsklyfta mellan fritidshemsbarn och hemmabarn, mellan barn som vistas i stora barngrupper och barn i små. Jag ska förklara hur jag tänker. Om vi börjar med skillnaden mellan fritidshemsbarn och hemmabarn. Vad gör barnen när de går hem? Väldigt hög procent spelar spel på digitala verktyg: Många stylar modeller och många spelar hockey. Några bygger, andra kollar på filmer. Rätt så ofta en ganska lång stund – för tiden flyger när man spelar! Vad gör barnet som gått till fritids? Det tränar ofta olika förmågor i många olika (med avsikt riggade) situationer. Ibland är det i skogen, ibland i slöjdsalen, ibland på programmeringskurs, ibland i idrottshallen… Och skillnaden mellan barn i stora och små grupper då? Ja, pedagogerna i en stor barngrupp kan vara väl så duktiga. Men när arbetet går ut på att organisation för att få plats, få transporten till matsalen att fungera och att pricka av listorna – då blir utrymmet till en pedagogisk verksamhet definitivt mindre. Och när (den ofta snålt tilltagna) planeringstiden ska mestadels handla om (återigen) organisatoriska frågor för att klara det stora trycket av barn, då blir det inte mycket tid över till planering av en verksamhet där barnen tränar förmågor och ”råkar” lära sig matte och argumentation som ”av en ren händelse”.

Baktanken

Denna text publicerades i tidningen Fritidspedagogik. Men här är den i sin helhet – den blev helt enkelt lite för lång för tidningen. Här finns också länkarna till de nämnda internetsidorna också.

Det är efter skolslut, men före mellanmålet. Vi tittar på en bild på prinsessan Madeleine och Chris. Det är ”Kul och strul med iPads” och som vanligt startar vi med att ta upp en viktig fråga. Idag är det könsroller och stereotyper på nätet. Och naturligtvis är det inte bara på nätet vi möter dem – stereotyperna – utan i tidningar, böcker, film, musik och tv; i de flesta medier. Bilder har fått ett stort utrymme i dagens samhälle. Utan att vi kanske tänker på det, möter vi bilder och media från morgon till kväll. Och bilderna läser vi. Det är ordlösa texter som berättar för oss om hur vi ska vara; hur vi inte ska vara; vad som är bra och vad som är dåligt. Under vår egen skolgång har vi pedagoger oftast inte lärt oss så mycket om visuell text och hur man påverkas av bildens språk. Inte heller dagens barn har fått mycket av denna utbildning. Ja, trots att bildpåverkan mångfaldigats, har bildämnet en försvinnande liten del i de ungas utbildning. Och en förvånansvärt låg status. Till och med lärarkollegor kan ha uppfattningen om att barnen har bild för att lätta upp skoldagen och ha ”lite roligt”.

Men åter till Madeleine och Chris. Det är en vanlig bild, tycker barnen. De ser inget särskilt i den. Jag frågar om de ser något som är typiskt för hur tjejer och killar brukar se ut på bilder, på nätet. Nja, inte direkt. Då visar jag den andra bilden, som jag hållit gömd. Det är Jenny Strömstedt och Steffo som gör samma bild; samma poser. Men med den skillnaden att Jenny har intagit Chris roll och Steffo gör Madeleine. Ombytta roller mellan könen. Det ger effekt. Barnen hajar till. De ser plötsligt den stereotypt manliga känsla, som nu Jenny illustrerar. Stark, lugn och med kontrollen. Samtidigt strålar Steffo ut den stereotypt kvinnliga känslan på bilden. Han ”klänger” helt enkelt lite i bakgrunden av Jenny; som ett tillbehör utan egen pondus. Barnen ser det direkt.

Och när nu ljuset har gått upp för barnen så kommer snabbt barnens egna reflektioner på denna bild och på hur manligt och kvinnligt brukar framställas. Att tjejerna har ofta har så lite kläder och är så smala. Och har stora bröst. Och att killarna ofta står i förgrunden medan tjejerna står vid sidan av eller bakom. Ett av barnen i gruppen har fått en rejäl aha-upplevelse. ”Varför ska det vara så??” blir den upprörda kommentaren. Det hörs en märkbar irritation i rösten.

Bra! säger jag. När vi väcker barnens tankar. När vi får dem att se världen ur andra perspektiv och ur andras perspektiv. Ja, bildundervisningen har fått stryka på foten. Men fritidshemmet har kvar sin möjlighet att arbeta med områden och teman som man ser att det finns behov av i barngruppen. Vi är inte låsta av kursplan och timplan. Att arbeta genusmedvetet är svårt. Många tror att genusarbete handlar om att barnen ska behandlas och förvandlas på något neutralt vis. Fokus måste istället hamna på hur vi beter oss. Vi pedagoger. Som när vi pratar om kollektivet ”tjejerna” t ex. Som om de var en särskild grupp som förväntas vilja göra samma och som förväntas gilla att bli hopfösta. Vi behöver bli bättre på att se individer och barn.

När jag visar de där bilderna för vuxna – då hajar de också till. Vi är så vana att se de där stereotyperna men så ovana att ifrågasätta. Therese Thomasdotter och Johanna Rosberg skrev en uppsats i ämnet. Kolla gärna deras bilder på ombytta könsrollerOch vill du kika på Chris, Madeleine, Jenny och Steffo, kan du klicka här!