Språkträning på fritids??!?

Jag tänker tillbaka på den där dagen när vi började låta eleverna ta över dokumentationen. Vilken fullträff! Måste ta upp det där igen, ju!

De lägger ipaden på bordet och tittar på dagens ögonblick, fångade på film och foton. Ur ett barns perspektiv finns dagen dokumenterad:

Leo som håller upp en traktor i plusplus. Linnéa som hoppar från gungan. Samlingen och fröken Hannes som spelar och sjunger. Melodin som glad och munter strömmar ur ipaden.

Då sätter de ord på det de ser och det de gjort. De tränar att samtala. De lyssnar in och väntar på sin tur.

Någon förstår plötsligt innebörden i ett ord. En annan uttalar för första gången en lite mer komplicerad mening. Alla ökar sitt ordförråd. De tränar att kommunicera. Språkträning.

Eller helt enkelt fritids. Där man lär, utvecklas, ”fejlar och levlar”. Vardag med pedagoger som regisserat och elever som tolkat.

#älskafritids

Annonser

7 år och van att googla

En KUL & STRUL- kurs tar 1-1,5 timmar per pass och bygger upp elevernas kunskap om det roliga (KUL) och svåra (STRUL) med digitala verktyg och internet.

Idag hade vi detta innehåll:

Vi använder oss av Instagram för att informera föräldrarna om hur vi arbetar. Så här såg dagens ”bild” ut. Till den låg följande bildtext:

”På nätet hänger redan barnen – vi ser att många är vana internetanvändare. Att utveckla kritiskt tänkande och säkerhetsmedvetenhet är viktigt. Men också att hitta roliga OCH utvecklande aktiviteter som alternativ till passiv konsumtion!”

Att ta med föräldrarna är bra. När de känner till vad vi jobbar med, kan det ge dem stöd hemma, ge viktiga samtalsämnen till stunden runt matbordet och det leder till delaktighet och en känsla av meningsfullhet från båda elevens och förälderns sida.

Sparade byggen och konstverk på tork

På Flöjten kunde våra byggprojekt ta tid. Våra nymålade konstverk kunde ligga kvar på bordet om de inte torkat när vi skulle gå hem. Och om tågbanan var extra rolig och tagit timmar av konstruktivt samarbete, kunde den få sprida ut sig på heeeeela golvet. Året var 1990. Jag hade nyss gått ur gymnasiet och mötte min första fritidshemsgrupp. 15 barn och tre personal. Vilken härlig miljö för utveckling och lärande barnen hade. Man kände verkligen alla barn ordentligt. Man såg varje barns behov!

Sen kom många års förtvinande av fritidshemmet. Under mina utbildningsår förändrades fritidshemmet. Med min nya utbildning i ryggsäcken klev jag ut på en annan arena än jag utbildats för. Skolan hade börjat äta upp fritidshemmet genom flytten in i dess lokaler. Fortfarande idag får inte grundskollärare och lärare i fritidshem, på många utbildningsorter, utbildning i vad samverkan mellan skola och fritidshem är. Nya lärare i fritidshem blir chockade av att möta grundskollärare som förväntar sig att bli assisterade av fritids. Möten kretsar runt hur eleverna ska nå skolans kunskapskrav. Hur man ska få skolans dag att flyta. Så ser mångas verklighet ut. Om man ens har gemensamma möten…

I veckan kom funderingen upp om vi inte på fritids ska ha mentorselever, som läraren i skolan har. Det underlättar i kontakt med föräldrar mm. Jag tittar på min vardag. Som också är många andra pedagogers vardag. Jag möter, under några timmar, alla skolans elever på fritids. Vissa dagar träffar jag inte de äldre eleverna mer än med ett ”Hej” och vissa dagar är det bara dem jag möter. Hur väl kan man känna eleverna då? Hur kan man anpassa verksamheten för individen då?

Lyckligt lottad som jag är, har ”min egen” arbetsplats gett plats för fritids. Vi lämnar teckningar på tork. Vi låter byggen leva till nästa dag. Vi pratar även om fritidshemmets flyt på våra möten. Och efter nyår kommer våra barngrupper att delas och minskas eftersom våra lokaler då står färdiga. Mycket handlar idag om ledarskapet – en rektor som värnar fritidshemmet. Varför ska det bero på enskilda rektorer? Varför har inte alla barn rätt till ett prioriterat fritidshem???

Vi är igång!

Tänk er att ni ska kånka ett piano uppför en trappa. Tufft – ja, verkligen! Ingen av er vet precis var ni ska hålla eller placera er. Det kommer oväntade problem längs vägen: det är ont om plats att runda ett hörn; någon får ont i ryggen; det blir för mycket tyngd på en person osv. När ni tillsammans lyckats få pianot upp för trappan kan ni pusta ut. Det står inte på rätt plats – men det är i alla fall på rätt våning och det tyngsta arbetet är gjort.

Vi har nu burit upp vårt piano till rätt våningsplan! Vi har kommit upp och vi har börjat hitta strukturer som fungerar. Vi är ett gott team och vi lär känna varandra mer och mer. Såklart är inte allt färdigt! Pianot ska ju inte stå där, ovanför trappan – men oj så gott att ha det på rätt våning.

  • Vi har tillslut alla elever i det digitala systemet.
  • Vi har fått med alla föräldrar på vår lärplattform och kan ge ut information som alla kan se.
  • Vi har en fungerande mall för verksamhetens innehåll.
  • Vi har en barngrupp med föräldrar som funnit sig till rätta.

Nu ska vi hitta den långa strukturen – hur vi planerar efter våra styrdokument så att vi kan följa upp och utveckla verksamheten! Det är en stor punkt. Och otroligt viktig. Så inte är vi i hamn. Men eftersom nu pianot är på rätt våning kan vi, utan att bryta fler ryggar och naglar – dvs utan att totalt trötta ut oss – sakta men säkert kånka in pianot i musiksalen!

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Engagemang bland soppar och skivlingar

Nu snurrar vardagen på i de nya lokalerna, mellan 6 och 18. Vi prövar och omprövar för att hitta rutiner som gör att vi kan ge en verksamhet som erbjuder aktivitet och vila för eleverna. Vi måste förstås också ge trygghet för alla – elever, vårdnadshavare och oss själva. Vi kämpar i motvind med ett digitalt närvarosystem som inte vill samarbeta. Men vi räknar och prickar av så vi vet var alla är.

Vi har vågat iväg på korta utflykter nu. Det kräver att man lärt känna varandra och har ömsesidig tillit. Härligt att kunna berätta att det där ökar för varje dag. Veckans sista utflykt gick i naturens tecken och trots att vandringen dit tog endast fem minuter, fick vi sköna upplevelser. Då är det njutbart att vara lärare i fritidshem – när man ser engagemanget bland soppar och skivlingar.

Att tänka på: Trygghet för alla är viktigare än långsiktig planering, så här i uppstarten. Vi kommer ikapp med det andra allt eftersom och då har vi redan trygga elever och vuxna. Det är högprioriterat! (Och med ett antal år i ryggen, har man ganska mycket automatiserat kring pedagogisk tanke och arbete. Det finns fördelar med ”gamlingar” i verksamheten också 😜).

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Ge plats för kommunikation – en krönika

Denna text publicerades i tidningen Fritidspedagogik idag. Den handlar om kommunikation på fritidshemmet och skrevs när jag fortfarande var kvar på min förra arbetsplats. Jag bytte arbete i sommar och saknar på många vis det jag lämnat, samtidigt som det är fantastiskt utvecklande och spännande att ta nya steg.

Den som önskar leker utomhus. Några bygger ett rymdskepp i köket. I tvåans klassrum är det kojbyggen som gäller och en hel hög med glada barn (och två som är lite sura på varandra efter en konflikt vid mellanmålet) ritar och skriver. I bygghörnan sitter en pedagog och hjälper en grupp Minecraftbyggare (med Lego som byggstenar), att kommunicera när de kört fast. Det diskuteras om man får låna varandras byggen. Till och med modifiera dem? Om man får kriga. När blir någon ledsen? Hur känns det då? Kan vi samsas igen? osv.

Och på just denna avdelning och just denna dag, finns det personal som räcker till utevistelse. Till ett handtag med limpistolen. Till en pratstund vid målarbordet. Och till ett par svårlösta konflikter. Hur många känner igen sig i det? Många eller få? Det signaleras tyvärr på många håll att tak på gruppstorleken borde finnas.

Fritidspedagogen lägger mycket tid på kommunikation: Stöttar eleverna i kommunikationen sinsemellan; i förmågan att tolka, lyssna; acceptera olikheter; ge med sig och stå fast; medla; väga ordens värde och ibland hålla tyst.

Genom en utvecklad kommunikationsförmåga är mycket vunnet. Det kan avvärja en konflikt innan den går till handgripligheter. Det kan leda till att vi lära känna varandra, får en relation. Det minskar i sin tur risken för kränkningar. Att inget säga alls, kan vara ett sätt att undvika att hamna i oönskad konflikt. Men om gruppen av tysta barn blir förbisedda och inte kan tillgodogöra sig undervisningen har vi misslyckats. Vi som i ”personalen” om vi haft goda förutsättningar. Om vi inte haft förutsättningar är det huvudmannens misslyckande.

Konflikter är inte bara av ondo. Vi lär av dem. Vi får syn på andras reaktioner och lär oss att förhålla oss. Men förstås måste vi vara tillräckligt med utbildad personal som räcker till för det antal barn som huvudmannen, rektorn eller rent av vi själva, valt att inhysa i samma lokaler.

Åsa Anevik

Åsa är grundlärare i fritidshem, bildlärare och utbildare. Hon arbetar på Sjölunda skola i Lidköping, som just slagit upp sina dörrar.

 

Barnen kommer!

Det bruna kattdjuret smyger sig ljudlöst allt närmre sitt byte. Varje muskel är på helspänn. Varje sinne fokuserar på det lilla grå knytet i det regnvåta gräset. Och så plötsligt – jakten är över. En elefant stormar fram och skrämmer både jägaren och bytet.

Det är jag. Jag försöker springa (”springa”…) för att hålla igång. Efter första veckan på den nya skolan, finns mycket att bearbeta i huvudet. Mycket kan bearbetas när man tungt lunkar på i terrängen 😉 Här kommer ett sammandrag:

Inte många oroliga, rädda barn, men desto fler förväntansfulla, började droppa in i våra piffade lokaler. Första dagen på Sjölunda nya skola. Ooooo, så spännande! Och dagen efter började föräldrarnas rapporter ramla in: Besked om telningarnas upplevelse så som de levererats vid middagsbord och  i sängar vid nattning och läggning. Väldigt positivt! Om den bästa dagen och hur de längtar till nästa dag.

Själva ser vi att det är tufft med alla namnen. Vi kämpar, frågar och frågar om. Vi fixar namnlappar och frågar om igen, när jackan hamnar över texten. Men fler och fler namn ramlar på plats under veckan. Tufft är det också att hitta planeringstid under en vecka då eleverna är på plats. Magneter, namn och foton ska fixas till aktivitetstavlor; scheman ska finslipas; rutiner ska sättas; busstider och allergier ska hanteras. Tur att inte alla barn är på plats! Vi kan till viss del turas om att förbereda och att vara tillsammans med eleverna.

Vädret har varit perfekt! Gården är under uppbyggnad men innehåller redan fin miljö – lekredskap och natur. Ute är bra! Och nästa vecka kanske vi till och med vågar oss på att lämna gården för att upptäcka lite av närmiljön.

På måndag kör även skolan igång. Vi lärare i fritidshem kommer inte att ha så mycket samverkan då. Vi behöver prata ihop oss och få tid till den planering som inte hanns med innan. Vi behöver titta på gruppkonstellationer och lokalanvändning; på leklådor, aktivitetsdagar och hur vi börjar vårt nya fritidshems vandring mot att nå god måluppfyllelse.

Det känns härligt och roligt att vara igång! Nu ser vi fram emot att resten av barngruppen kommer på plats och undrar hur vardagslunken på Sjölundaskolan kommer att te sig!!

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Bära, pricka, piffa

När vi går in genom dörren på måndagsmorgonen är vi inte trötta och glåmiga och hatar måndagar och första arbetsdagen efter semestern. Nej, vi är taggade och arbetssugna, beredda på hårt arbete och långa dagar. Vilken tur! För här finns det att bita i. I princip alla dagarna i veckan innebär leveranser av möbler, IT och material. Det ska monteras; installeras; stuvas undan/presenteras; prickas av och bäras runt. Tomma lokaler förvandlas genom kreativa pedagoger till inbjudande miljöer för lek och lärande.

Jättebra: Att vi kunde inspireras av varandra och av förskolan en trappa ner. Att vi hade möjlighet att
blanda gammalt och nytt, för personlig inredning. Samma sak med naturen – att vi kunde använda oss av den. Inne! Att vår rektor deltog med liv och lust i allt från att bära till att bygga med klossar, för att eleverna skulle känna sig inspirerade att använda allt när de dök upp.

Att tänka på: Det är viktigt att man vet hur lokalerna ska användas och hur man vill att känslan ska vara. I beställningsskedet är det bra om man prickar av vad för aktiviteter/verksamhet man tänkt sig med materialet man beställer. Har vi fått med allt? Vi märkte själva att vi inte alls fått med tillräckligt med roll-leksinspiration. Det ger en del efterarbete när man måste åtgärda.

Mycket arbete återstår. Men vi tror nog att några barnaögon ska tindra och känna leklust och kreativitet  när de kommer in i våra fina lokaler.

 

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

 

Nytt kapitel

I morgon startar ett nytt kapitel. Då går jag bokstavligen in genom portarna till framtidens skola. Veckan lär innebära slit och släp för att förbereda och fylla på tomma lokaler och för att mentalt ställa i ordning så vi kan ta emot eleverna. Ny skola, nya elever, nya grupper, nya möbler, ny personal, nya föräldrar, nya visioner, nya tankar.

Under skolans vackra sedumtak ryms fritidshem och klasser. Nu ska vi bo in oss och lära känna varandra, lokalerna och omgivningen. Häng med här på bloggen och se vilka med- och motgångar som möter en splitter ny skola med siktet inställt på framtiden.

Sjölunda skola ligger i ett vackert, naturnära område – sjö, skog, äng och åkrar finns här – men ändå i förbindelse med staden. Nu börjar arbetet med att, i samspel med eleverna och deras föräldrar, forma en modern verksamhet. Jag är en liten pusselbit bland andra – det ska bli riktigt kul och fantastiskt spännande!

Tror du att du är källkritisk?

Vi behöver träna! Trots att vi tror oss om att vara källkritiska är vi ofta inte hälften så kritiska som vi borde vara. Kanske säger vi till de unga att de måste tänka kritiskt när det gäller mötet med så kallad fakta i media. Det är till och med möjligt att vi lär dem de där viktiga frågorna man bör ställa: Vem? Vad? Varför? När? Hur? – för att tänka igenom syftet och personen bakom en sida på nätet, till exempel.

Dock glömmer vi ofta de algoritmer som gör att just du får en sorts träffar när du söker på nätet, medan jag får en annan. Vi lever ju i små bubblor där vi får mer av det vi vill ha och missar det vi inte vet om att vi bör se. En träffsäker mini-mini-film (1 min, tyvärr lite reklam först) på det ser vi på Metro, från i onsdags ”Om internets algoritmer funnits i verkligheten hade det kunnat se ut så här” (öppnas i ny flik):

Det finns helt andra parametrar som gör oss omedvetna om hur vi ser på världen omkring oss. Vi tar in så otroligt mycket ”fakta” var dag som gör att vi får en skev bild av världen och tror oss veta saker. Om vi tror att vi vet saker – ”Det här vet jag!” – är vi inte källkritiska och blir därmed ytterligare inbäddade i den där bubblan som är lilla jag i mitt villaområde. Eller lilla du i din storstad. Eller vad det nu kan vara.

Har du en känsla av att världen blir sämre och sämre? Att världen är uppdelade i fattiga och rika? Att världsbefolkningen ökar lavinartat? Är du säker? Tänk om det inte stämmer! Vad är det som gör att vi väljer att se ett youtube-klipp eller följa en rafflande rubrik istället för att läsa en bok eller mer tillförlitlig källa? Har vi människor möjligen en längtan efter dramatik?? I jubileumsavsnittet – avsnitt 100 – av Annas och Philips lärarpodcast kan du lyssna på en intressant dialog om källkritik och om ”arvet efter Hans Rosling”.

Lyssna på fler avsnitt när du ändå är i farten! En grym pod!!