Tror du att du är källkritisk?

Vi behöver träna! Trots att vi tror oss om att vara källkritiska är vi ofta inte hälften så kritiska som vi borde vara. Kanske säger vi till de unga att de måste tänka kritiskt när det gäller mötet med så kallad fakta i media. Det är till och med möjligt att vi lär dem de där viktiga frågorna man bör ställa: Vem? Vad? Varför? När? Hur? – för att tänka igenom syftet och personen bakom en sida på nätet, till exempel.

Dock glömmer vi ofta de algoritmer som gör att just du får en sorts träffar när du söker på nätet, medan jag får en annan. Vi lever ju i små bubblor där vi får mer av det vi vill ha och missar det vi inte vet om att vi bör se. En träffsäker mini-mini-film (1 min, tyvärr lite reklam först) på det ser vi på Metro, från i onsdags ”Om internets algoritmer funnits i verkligheten hade det kunnat se ut så här” (öppnas i ny flik):

Det finns helt andra parametrar som gör oss omedvetna om hur vi ser på världen omkring oss. Vi tar in så otroligt mycket ”fakta” var dag som gör att vi får en skev bild av världen och tror oss veta saker. Om vi tror att vi vet saker – ”Det här vet jag!” – är vi inte källkritiska och blir därmed ytterligare inbäddade i den där bubblan som är lilla jag i mitt villaområde. Eller lilla du i din storstad. Eller vad det nu kan vara.

Har du en känsla av att världen blir sämre och sämre? Att världen är uppdelade i fattiga och rika? Att världsbefolkningen ökar lavinartat? Är du säker? Tänk om det inte stämmer! Vad är det som gör att vi väljer att se ett youtube-klipp eller följa en rafflande rubrik istället för att läsa en bok eller mer tillförlitlig källa? Har vi människor möjligen en längtan efter dramatik?? I jubileumsavsnittet – avsnitt 100 – av Annas och Philips lärarpodcast kan du lyssna på en intressant dialog om källkritik och om ”arvet efter Hans Rosling”.

Lyssna på fler avsnitt när du ändå är i farten! En grym pod!!

Svaret är JA, på allt…

Finns det en enkel väg till framgångrik progression i verksamheten? Kan jag själv hitta ingången när vi behöver utveckla något? Om vi ser en brist – går det att räkna ut lösningen? Svaret är ja! På alltihop. Eller borde i alla fall vara det, om vi utgår från att vårt utvecklingsbehov på fritidshemmet har sin grund i våra styrdokument, i läroplanen.

Det finns ett klassiskt sätt att gå tillväga när man startar ett utvecklingsarbete. Ställ frågor:

Var är vi? Vart ska vi? Hur tar vi oss dit?

Många av oss arbetar i en verksamhet med behov av att utveckla arbetet med att använda digitala verktyg på fritidshemmet på olika vis. I den nyskrivna delen av Lgr 11, som rör fritidshemmet, skärps kraven på just det. Vi har kunnat läsa om detta arbete i läroplanens del ett och två tidigare. Några har valt att ignorera dessa skrivningar. Kanske pga att läroplanen gäller från f-9 och att det möjligen går att tänka att ”digitala verktyg och internet kan de arbeta med i de äldre åldrarna eller kanske i skolan och inte på fritids”. Med den nya delen, direkt riktad mot fritids går det inte längre att blunda. Inte utan att gå emot Lgr 11. Tjänstefel mao. Så nu måste några kavla upp ärmarna.

Var är vi?

Observera först: Vad gör eleverna idag med digitala verktyg och internet? Inget? Spelar som tidsfördriv? Arbetar kreativt? Och vad gör pedagogerna? Leder de aktiviteter som syftar till att höja elevernas kompetens att möta en digital värld? Eller gör de inget? Kanske arbetar de med att introducera eleverna i programmering?

Vart ska vi?

Vad står det i Lgr 11 att vi ska göra? Vad märker vi att elevgruppen behöver? Pedagogerna? Vad behöver elever och pedagoger för att vara förberedda för att möta den digitala verkligheten? Där vi ju redan vistas… Okej – det står att eleverna ska kunna kritiskt granska; använda digitala verktyg för framställning av olika estetiska uttryck och en hel del annat. Vi behöver arbeta för att pedagogerna aktivt arbetar för god måluppfyllelse i detta centrala innehåll. Vi behöver skapa förutsättningar för att ge eleverna det de har rätt till här.

Och hur tar vi oss dit??

Det kanske är bäst att vi gör en plan! Eller kanske två! En kortsiktig och en långsiktig, kanske!? ”Eleverna ska ha ett kritiskt förhållningssätt; känna till grunderna för programmering och inse konsekvenserna av sitt eget beteende på sociala medier”. Det skulle kunna vara ett långsiktigt mål. Men för att hitta lätt utvärderingsbara mål kanske man behöver titta lite mer kortsiktigt: ”Inom ett halvår har all personal och alla elever provat på att programmera i en enkel app” – kan vara ett mer överskådligt mål.

När man tittar tillbaka…

Hur gick det egentligen? Har senaste halvåret gett det vi hoppades? Kanske mer, kanske mindre. Nu börjar det om! Var är vi NU? Vårt utvecklingsarbete fortsätter. Det är inte svårt att hitta modellen. Det svåra är att hålla i och fortsätta jobba mot målen.

Jag fick en råttsvans i pizzan – förstahandskälla!

I måndags var det KÄLLKRITIKENS DAG. Det kanske det inte var så många som uppmärksammade. Men i somras fick fritidshemmen ett tydligare uppdrag kring den digitala världen, med hjälp av en ny del i Lgr 11 och därför kanske vi borde ge källkritiken fler dagar med uppmärksamhet. Ganska många rent av.

När jag berättar om att jag fått en råttsvans i min pizza är jag en förstahandskälla. Om jag berättar om en kompis som fått en råttsvans i pizzan är jag en andrahandskälla. Jag måste alltså inte vara ute på nätet för att vara källkritisk. Men på internet finns många tillfällen jag kan bli lurad och jag behöver träna på källkritiskt tänkande – att alltid ha det källkritiska tänket i ryggmärgen.

Vet du hur du ska arbeta källkritiskt på din avdelning? Det kanske inte är det enklaste att ta tag i – men det är ett av de viktigast utskolningsämnena att bearbeta. Det är nog lättare att gå vilse på nätet, idag, än att gå vilse i närmiljön – vilket ju är vanligare att vi jobbar mot. Jag vill tipsa om två filmserier från UR som hjälper dig att ta upp ämnet:

För åk f-3

För åk 4-6

Pigg av kritik

Igår arbetade årskurs tre med feedback på varandras arbeten, på bildlektionen. Vi hade först tittat på Austin´s Butterfly (se nedan) och imponerats av utvecklingen i Austins(grade 1) bildarbete och av fin och positiv feedback/kritik som hjälpt honom med den progressionen. Sedan fick eleverna sätta fingret på hur kritik kan och bör ges, så att det inte sårar utan lyfter. Påföljande arbete med avbildande skisser och känsligt överlämnad feedback, var en fröjd att se. Lektionen hade namnet ”Att teckna och att inte ge sig” för att det också handlade om att kunna orka förbättra en bild tills man känner sig nöjd. Den uthålligheten är ofta lite underutvecklad hos en del av eleverna, idag.

Kritik, som framförs känsligt, är en energiboost tycker jag. Man får syn på det man själv önskat få syn på men inte lyckats med: Din teckning är bra! Jag tror den kan bli ännu bättre om du målar färgerna starkare. Till skillnad från kritik som överlämnas utan tanke på hur det tas emot, eller som enbart visar på det negativa utan att peka på hur det kan bli positivt: Din teckning är färglös.

Arbetet med språk och kommunikation på fritidshemmet gynnas av den sortens diskussioner. Elever blir ledsna över kommentarer som inte alls var illa menade. Om man lyfter diskussionen istället för att släta över händelsen, kan både kritiker och mottagare lära sig något.

Själv blev jag granskad och, i mina ögon kritiserad, på nätet här om dagen. Då handlade det om att jag fick känslan av att behöva försvara skolvärldens digitalisering. Säkert var det inte menat så. Att ta till sig och lyssna, även på vass kritik, kan man lära sig. Jag piggnade till av kritiken och tänkte än en gång över mitt eget arbete med MIK (medie- och informationskunskap). Eftersom jag arbetat så länge på det området, har jag omvärderat och utvecklat mitt arbete flera gånger om under tiden. Idag lägger jag ett större fokus på att undervisa elever om den nätverklighet de möter. Efter kritiken tittade jag på hur jag arbetat de senaste veckorna på min egen arbetsplats. Jag fick syn på att jag arbetat tre veckor i rad med källkritik för små barn; med läs- och skrivträning och med kreativt skapande med hjälp av digitala verktyg. Det kändes bra. Eleverna som deltagit har också arbetat kreativt utan digitala verktyg – det ena utesluter givetvis inte det andra. Jag kan inte svara för hur bra/dåligt det är att svenska staten och svenska skolor har lagt mångmiljonbelopp på digitala läromedel och utredningar om digitalt arbete i skolan, men jag vet att jag på min egen arbetsplats jobbar hårt för att förbereda eleverna för den nätverklighet de fötts in i och som de oundvikligen möter och kommer att möta. Och jag vet att jag ytterligare kan förbättra mitt arbete. Det får jag jobba på.


<p><a href=”https://vimeo.com/38247060″>Austin’s Butterfly: Building Excellence in Student Work</a> from <a href=”https://vimeo.com/elschools”>EL Education</a> on <a href=”https://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

Gamification – spelifierat lärande – och min app på ett papper…

Rubrikens ord – häftiga att slänga sig med, va?! – är inte helt lätta att förstå. Det är lätt att tro att det enbart handlar om att spela eller använda digitala verktyg i skolan. Jag har letat runt på nätet och förstått att det egentligen handlar mer om drivkraften som spelandet i den digitala världen innehar. Att det handlar om de mekanismer som gör att du kämpar och sliter för att levla. Dessa drivande mekanismer är mycket intressanta. Jag använder dem på mig själv privat. För att motivera mig till fysisk aktivitet använder jag mig av Runkeeper; Pokemon GO; Turfgame; ICA-klassikern samt dessutom Podcaster. En av apparna har jag till att kolla hur det går för mig – min progression – det sporrar att jobba för att undvika veckor av inaktivitet. Två av apparna är spel där jag levlar genom fysisk aktivitet. Ica-Klassikern är en online-aktivitet där jag, tillsammans med andra, arbetar mot uppsatta mål – 30 kilometer löpning, 90 kilometer skidåkning, 300 kilometer cykling och 3 kilometer simning. För ytterligare motivation har jag ständigt poddar med kul, lärorikt och underhållande innehåll, i öronen när jag rör mig (dock inte när jag simmar…). Dessutom Geocachar jag.

turf

https://flic.kr/p/ycWr5j Cred till Fredrik Larsson för bilden!

Med facit i hand kan jag se att digitala verktyg och media har fått mig aktiv. Små belöningssystem , morötter, har motiverat en annars motvillig motionär. Jag har trotsat regn, blåst, mörker och ishalka för att nå mina mål. Jag vet ju att vi är fler som sporras av sådant här.

Därför har jag i mitt huvud just skapat en app som skulle kunna tillämpas på alla ämnen och aktiviteter. I brist på kunskap och kapital hamnar den kanske på papper istället – en spelifierad stencil. 😀 För just nu tänker jag ut hur det skulle kunna se ut i undervisningen. Har du testat? Har du tips? Hur kan man – kanske helt analogt – sporra elever till goda resultat när det gäller rörelse; personlig utveckling; matematik eller något helt annat, med samma mekanismer som i ett digitalt spel?

Mina pojkrumshistorier

Som barn, på 70-80-talet, lekte jag äventyr. Jag flög fram över klippor med långa språng. Jag levde i klätterträdet. Cykeln användes flitigt. Skogen och gärdet kände jag som min egen ficka. Jag klängde runt på vår båt, i fantasin var jag ombord på ett sjörövarskepp. Öarna var förstås öde och jag var strandsatt i åratal.

Gissa om det livet gjorde mig gott?! Min kropp var stark och frisk. Min hjärna utvecklades av alla historier som skapades där inne. Jag kände mig säker och oövervinnerlig – något som verkligen gjorde mig gott eftersom det inte alls var den känslan jag hade i det sociala livet i skolan (snarare tvärtom).

Jag är helt säker på att litteraturen påverkade min barndom. Skattkammarön, Biggles, Robinson Crusoe, indian- och imagemysterieböcker innehöll karaktärer som tog risker; som var modiga; som offrade sig; som var fysiskt aktiva och hårdhudade. De var mina förebilder.

Litteratur och film och säkert många andra medier, öser över oss upplevelser, påverkar och ger oss, som sagt, förebilder. Det är därför viktigt att få läsa (och/eller erfara annan media). Men det är inte bara viktigt att läsa. Vad vi läser är också viktigt. Jätteviktigt! Ovan nämnde jag böcker jag läst och påverkats av. Jag läste också annat. Men mitt JAG passade med äventyren. Vad hade hänt om jag bara läst flickböcker? Hade jag smetats på en stereotyp? Kanske. Nu blev jag istället anti-flickstereotyp. Till del, förstås. Man påverkas ju på andra sätt än av litteratur också. Jag vägrade kjol – hur klättrar man och spelar fotboll med det!? Samma med sandaletter – det satt mest Lejonskor på mina fötter. Håret var kort. Det var nämligen tråkigt att kamma och pyssla med sådant.

Äsch! Vart vill jag komma? Jo, det är ett viktigt vuxenansvar att se till att inte dela in litteraturen (eller något annat) i pojk- och flickböcker. Om jag förmedlar att de gulliga böckerna med hjärtan på och med kärlekshistorier i, är tjejiga kommer pojkarna inte våga läsa och vice versa.

Jag vill avsluta med att, för saklighetens skull, avslöja att jag också lekte med dockor. Men jag tror att jag som dockmamma hade en annan twist än vanligt. Det var väl antagligen därför som dockorna ramlade i diket när jag balanserade på strandbrinken av den brusande floden för att leta mat i vildmarken…

Vila – Arbeta – Fyll på

Det är sommar och semester. Någon gång under sommaren har du förhoppningsvis fått några veckors ledighet. Och efter en tid börjar arbetsplatsens rutiner blekna; elevernas ansikten och namn blir lite otydliga; planer inför nästa termin glöms…
Tills plötsligt insikten om att semestern lider mot sitt slut, infinner sig. Då segar sig hjärnan långsamt upp mot ytan. Men innan det…
Man vilar. Seglar eller gungar i hängmattan eller slappar på en strand. Man arbetar. Målar några fönster. Renoverar en toa eller rensar ogräs på en kolonilott. Man fyller på. Läser. Lyssnar. Lär. Kultur. Historia. Livsvisdom.
Ni vet vad poddar är? Som inspelade radioprogram som väntar på att du ska upptäcka dem, lyssna på dem, väntar de på nätet. De kan roa och oroa, som man brukar säga. De kan färska upp minnen och skänka ny kunskap. En gång spelade jag t o m in ett eget avsnitt. Lite skämmigt så här i efterhand. Men vadå?! Det var lärorikt och lite kul!
I sommar har jag fullständigt snöat in på podcasts. En särskild pod faktiskt. Historiepodden närmare bestämt. Jag har fyllt på min skrala historiekunskap med ny. Eller ja, förstås gammal, kunskap.
Vilat i växthuset = historiepodden
Arbetat med renovering = historiepodden
Lagat mat = historiepodden
Tagit ett bad = historiepodden

Marie Curie. Djingis Khan. Enigmamaskinen. Mesopotamien. Francis Bacon. Svenska befrielsekriget…
Jo, jag har fyllt på i sommar. Än så länge ca 45 timmar #histpod
Vill man lära sig, lär man sig!
image
Nu är jag sugen på att skapa pod med eleverna!!

Jag gifte mig med Victoria

Jag kommer inom kort sätta upp planschen nedan som teaser för barnen på fritids – för att locka till Kul och strul med iPads – en aktivitet som lär och utvecklar barnens förmåga att hantera digitala verktyg och en komplex webbvärld. IPads på fritids kan betyda mycket. På något fritids kanske de används som spelmaskiner. På ett annat kanske som produktionsmaskiner; sökverktyg eller kameror. Det viktiga är att de digitala verktygen används med eftertanke – att det finns ett syfte och en målsättning som grundar sig i läroplanen.

I förslaget till uppdaterad läroplan, får fritidshemmet en stärkt och tydligare roll. Och när det gäller de digitala verktygen finns de med på flera olika ställen. Nu går det inte längre att frånsäga sig den sortens undervisning på fritidshemmet.

På vår avdelning lär sig eleverna programmering; de lär sig olika uttryckssätt; de arbetar med kreativa förmågor; de övar samarbete och tränar på att kritiskt granska det de möter på internet. Bara som exempel. Men de hänger inte över iPads varje dag. Det har vi kommit fram till, hos oss, att de inte har behov av.

Nästa Kul och strul kommer att vara en valbar aktivitet där de kan testa hur det är att ändra foton. Då kommer vi in på det där med att foton vi möter i media faktiskt kan vara manipulerade. Vi behöver alltså vara kritiska till det vi ser. Och så kommer vi vara grymt kreativa och ha grymt roligt!

PS. Jag vill passa på att berätta att min bild inte är så väldigt arbetad. Det hinner man nämligen inte med på en fritidspedagogs planeringstid. Men ändå!2016-04-06 18.14.38

Baktanken

Denna text publicerades i tidningen Fritidspedagogik. Men här är den i sin helhet – den blev helt enkelt lite för lång för tidningen. Här finns också länkarna till de nämnda internetsidorna också.

Det är efter skolslut, men före mellanmålet. Vi tittar på en bild på prinsessan Madeleine och Chris. Det är ”Kul och strul med iPads” och som vanligt startar vi med att ta upp en viktig fråga. Idag är det könsroller och stereotyper på nätet. Och naturligtvis är det inte bara på nätet vi möter dem – stereotyperna – utan i tidningar, böcker, film, musik och tv; i de flesta medier. Bilder har fått ett stort utrymme i dagens samhälle. Utan att vi kanske tänker på det, möter vi bilder och media från morgon till kväll. Och bilderna läser vi. Det är ordlösa texter som berättar för oss om hur vi ska vara; hur vi inte ska vara; vad som är bra och vad som är dåligt. Under vår egen skolgång har vi pedagoger oftast inte lärt oss så mycket om visuell text och hur man påverkas av bildens språk. Inte heller dagens barn har fått mycket av denna utbildning. Ja, trots att bildpåverkan mångfaldigats, har bildämnet en försvinnande liten del i de ungas utbildning. Och en förvånansvärt låg status. Till och med lärarkollegor kan ha uppfattningen om att barnen har bild för att lätta upp skoldagen och ha ”lite roligt”.

Men åter till Madeleine och Chris. Det är en vanlig bild, tycker barnen. De ser inget särskilt i den. Jag frågar om de ser något som är typiskt för hur tjejer och killar brukar se ut på bilder, på nätet. Nja, inte direkt. Då visar jag den andra bilden, som jag hållit gömd. Det är Jenny Strömstedt och Steffo som gör samma bild; samma poser. Men med den skillnaden att Jenny har intagit Chris roll och Steffo gör Madeleine. Ombytta roller mellan könen. Det ger effekt. Barnen hajar till. De ser plötsligt den stereotypt manliga känsla, som nu Jenny illustrerar. Stark, lugn och med kontrollen. Samtidigt strålar Steffo ut den stereotypt kvinnliga känslan på bilden. Han ”klänger” helt enkelt lite i bakgrunden av Jenny; som ett tillbehör utan egen pondus. Barnen ser det direkt.

Och när nu ljuset har gått upp för barnen så kommer snabbt barnens egna reflektioner på denna bild och på hur manligt och kvinnligt brukar framställas. Att tjejerna har ofta har så lite kläder och är så smala. Och har stora bröst. Och att killarna ofta står i förgrunden medan tjejerna står vid sidan av eller bakom. Ett av barnen i gruppen har fått en rejäl aha-upplevelse. ”Varför ska det vara så??” blir den upprörda kommentaren. Det hörs en märkbar irritation i rösten.

Bra! säger jag. När vi väcker barnens tankar. När vi får dem att se världen ur andra perspektiv och ur andras perspektiv. Ja, bildundervisningen har fått stryka på foten. Men fritidshemmet har kvar sin möjlighet att arbeta med områden och teman som man ser att det finns behov av i barngruppen. Vi är inte låsta av kursplan och timplan. Att arbeta genusmedvetet är svårt. Många tror att genusarbete handlar om att barnen ska behandlas och förvandlas på något neutralt vis. Fokus måste istället hamna på hur vi beter oss. Vi pedagoger. Som när vi pratar om kollektivet ”tjejerna” t ex. Som om de var en särskild grupp som förväntas vilja göra samma och som förväntas gilla att bli hopfösta. Vi behöver bli bättre på att se individer och barn.

När jag visar de där bilderna för vuxna – då hajar de också till. Vi är så vana att se de där stereotyperna men så ovana att ifrågasätta. Therese Thomasdotter och Johanna Rosberg skrev en uppsats i ämnet. Kolla gärna deras bilder på ombytta könsrollerOch vill du kika på Chris, Madeleine, Jenny och Steffo, kan du klicka här!

Fortbildning – ja, tack!

Inte blir man fullärd, inte. Och om man är det minsta engagerad i sitt arbete, kommer man ideligen att hitta kunskapsluckor som man vill fylla. Säkert är vi många som kommer med än det ena, än det andra fortbildningsförslaget till chefen. Eller? Jag har både fortbildat mig via jobbet, men i brist på gehör och/eller ekonomi hos arbetsgivaren också på egen hand. (Det är ju helt sjukt, egentligen, tycker jag! Att jag betalar pengar, använder min fritid och nyttan går till… Taadaa – Arbetsgivaren! Fast jag antar att man inte förväntas klaga eftersom ingen krävt att man ska göra det. Det är dock knepigt att om man är ambitiös och vill vara sitt bästa på arbetet, så får man 2012-11-05 13.03.08skylla sig själv. Det går egentligen inte ihop! /Slut på gnäll.) Just nu går jag en akvarellkurs på nätet (för min skull, och inte för jobbets) och ska börja en skapandekurs alldeles strax, på distans (den kursen kommer nog eleverna dra nytta av…). Det jag, de senaste åren, önskat allra mest från min arbetsgivare, är en kurs i pedagogisk dokumentation. Jag har förstått att förskolan i mångt och mycket är experter på detta, men jag har inte riktigt hittat något som är applicerbart på fritids. Jag vill nämligen inte gå en kurs och sedan själv få arbeta fram en modell som fungerar i en annan verksamhet (nämligen fritidshemmet). Det tycker jag inte att jag har tid med på jobbet. Ska jag gå en kurs vill jag att den är användbar, i stort sett direkt – valuta för tid och pengar!

Men jag känner att jag har kunskapsluckor på fler områden, framför allt gällande genus/normer och MIK – medie- och informationskunskap (alltså – det kan låta konstigt från mig, som själv är utbildare i ämnet – men jag vill ta det ett steg längre!). Teknik och programmering är en annan bit som snuddar vi MIK och som jag är fruktansvärt sugen på att lära mig mer om. Makerspace och Makey Makey är ord som snurrar runt och irriterar mig – att jag inte kan mer om det!

Ett tag hade vi rektorer som tyckte att vi borde fortbilda oss i att ta hand om stora barngrupper. Säkert skulle det varit bra, eftersom det är där vi nu är. Men det kändes som att bara vika sig för faktumet att barn skulle ösas in i grupperna utan hänsyn till barnens egna behov. Det kändes som ett accepterande – så de kurserna (om det nu någonsin funnits sådana) har jag aldrig ens tittat efter.

Vad behöver pedagogerna på dagens skolor och fritidshem? Vad säger du?