Det eviga luciatågseländet

Känns det som om luciatågsfrågan – debatt, irritation, vara-eller-icke-vara-diskussion, feministtrams, krig, kränkningar, rasism, könsuppdelning, jämställdhet… – har varit decembers största icke-fråga de senaste åren?

Du har fel! Det här är inte nytt!

Inte ska en pojke vara lucia – till och med i pedagogiska forum dyker hetsiga debatter upp. Och då minns jag tillbaka. På hur fröken rynkade på näsan när jag, för nästan 40 (40!!) år sedan, insisterade på att vara tomte. Det skulle inte flickor vara. Det skulle framför allt inte flickor vilja vara. Men det ville jag. Och fröken tolererade. Och vissa klasskamrater tyckte att man var knepig. Upp till en viss ålder gick det att vara tomte, i luciatåget. Därefter var det bara att anpassa sig. Dra på sig ett förhatligt, vitt klänningsfodral.

Vad vill vi uppnå genom att diktera för människor hur de ska vara? Vad vill vi uppnå genom att kalla folks personliga önskningar för trams? Är det medmänniskans absurda sätt att försöka framkalla en traditionell och underbar jul? Genom att trycka undan andras behov av att få vara den de vill?

Låt oss skapa en god jul genom tolerans i stället!

img_2283

Annonser