Jag fick en råttsvans i pizzan – förstahandskälla!

I måndags var det KÄLLKRITIKENS DAG. Det kanske det inte var så många som uppmärksammade. Men i somras fick fritidshemmen ett tydligare uppdrag kring den digitala världen, med hjälp av en ny del i Lgr 11 och därför kanske vi borde ge källkritiken fler dagar med uppmärksamhet. Ganska många rent av.

När jag berättar om att jag fått en råttsvans i min pizza är jag en förstahandskälla. Om jag berättar om en kompis som fått en råttsvans i pizzan är jag en andrahandskälla. Jag måste alltså inte vara ute på nätet för att vara källkritisk. Men på internet finns många tillfällen jag kan bli lurad och jag behöver träna på källkritiskt tänkande – att alltid ha det källkritiska tänket i ryggmärgen.

Vet du hur du ska arbeta källkritiskt på din avdelning? Det kanske inte är det enklaste att ta tag i – men det är ett av de viktigast utskolningsämnena att bearbeta. Det är nog lättare att gå vilse på nätet, idag, än att gå vilse i närmiljön – vilket ju är vanligare att vi jobbar mot. Jag vill tipsa om två filmserier från UR som hjälper dig att ta upp ämnet:

För åk f-3

För åk 4-6

Pigg av kritik

Igår arbetade årskurs tre med feedback på varandras arbeten, på bildlektionen. Vi hade först tittat på Austin´s Butterfly (se nedan) och imponerats av utvecklingen i Austins(grade 1) bildarbete och av fin och positiv feedback/kritik som hjälpt honom med den progressionen. Sedan fick eleverna sätta fingret på hur kritik kan och bör ges, så att det inte sårar utan lyfter. Påföljande arbete med avbildande skisser och känsligt överlämnad feedback, var en fröjd att se. Lektionen hade namnet ”Att teckna och att inte ge sig” för att det också handlade om att kunna orka förbättra en bild tills man känner sig nöjd. Den uthålligheten är ofta lite underutvecklad hos en del av eleverna, idag.

Kritik, som framförs känsligt, är en energiboost tycker jag. Man får syn på det man själv önskat få syn på men inte lyckats med: Din teckning är bra! Jag tror den kan bli ännu bättre om du målar färgerna starkare. Till skillnad från kritik som överlämnas utan tanke på hur det tas emot, eller som enbart visar på det negativa utan att peka på hur det kan bli positivt: Din teckning är färglös.

Arbetet med språk och kommunikation på fritidshemmet gynnas av den sortens diskussioner. Elever blir ledsna över kommentarer som inte alls var illa menade. Om man lyfter diskussionen istället för att släta över händelsen, kan både kritiker och mottagare lära sig något.

Själv blev jag granskad och, i mina ögon kritiserad, på nätet här om dagen. Då handlade det om att jag fick känslan av att behöva försvara skolvärldens digitalisering. Säkert var det inte menat så. Att ta till sig och lyssna, även på vass kritik, kan man lära sig. Jag piggnade till av kritiken och tänkte än en gång över mitt eget arbete med MIK (medie- och informationskunskap). Eftersom jag arbetat så länge på det området, har jag omvärderat och utvecklat mitt arbete flera gånger om under tiden. Idag lägger jag ett större fokus på att undervisa elever om den nätverklighet de möter. Efter kritiken tittade jag på hur jag arbetat de senaste veckorna på min egen arbetsplats. Jag fick syn på att jag arbetat tre veckor i rad med källkritik för små barn; med läs- och skrivträning och med kreativt skapande med hjälp av digitala verktyg. Det kändes bra. Eleverna som deltagit har också arbetat kreativt utan digitala verktyg – det ena utesluter givetvis inte det andra. Jag kan inte svara för hur bra/dåligt det är att svenska staten och svenska skolor har lagt mångmiljonbelopp på digitala läromedel och utredningar om digitalt arbete i skolan, men jag vet att jag på min egen arbetsplats jobbar hårt för att förbereda eleverna för den nätverklighet de fötts in i och som de oundvikligen möter och kommer att möta. Och jag vet att jag ytterligare kan förbättra mitt arbete. Det får jag jobba på.


<p><a href=”https://vimeo.com/38247060″>Austin’s Butterfly: Building Excellence in Student Work</a> from <a href=”https://vimeo.com/elschools”>EL Education</a> on <a href=”https://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

Gamification – spelifierat lärande – och min app på ett papper…

Rubrikens ord – häftiga att slänga sig med, va?! – är inte helt lätta att förstå. Det är lätt att tro att det enbart handlar om att spela eller använda digitala verktyg i skolan. Jag har letat runt på nätet och förstått att det egentligen handlar mer om drivkraften som spelandet i den digitala världen innehar. Att det handlar om de mekanismer som gör att du kämpar och sliter för att levla. Dessa drivande mekanismer är mycket intressanta. Jag använder dem på mig själv privat. För att motivera mig till fysisk aktivitet använder jag mig av Runkeeper; Pokemon GO; Turfgame; ICA-klassikern samt dessutom Podcaster. En av apparna har jag till att kolla hur det går för mig – min progression – det sporrar att jobba för att undvika veckor av inaktivitet. Två av apparna är spel där jag levlar genom fysisk aktivitet. Ica-Klassikern är en online-aktivitet där jag, tillsammans med andra, arbetar mot uppsatta mål – 30 kilometer löpning, 90 kilometer skidåkning, 300 kilometer cykling och 3 kilometer simning. För ytterligare motivation har jag ständigt poddar med kul, lärorikt och underhållande innehåll, i öronen när jag rör mig (dock inte när jag simmar…). Dessutom Geocachar jag.

turf

https://flic.kr/p/ycWr5j Cred till Fredrik Larsson för bilden!

Med facit i hand kan jag se att digitala verktyg och media har fått mig aktiv. Små belöningssystem , morötter, har motiverat en annars motvillig motionär. Jag har trotsat regn, blåst, mörker och ishalka för att nå mina mål. Jag vet ju att vi är fler som sporras av sådant här.

Därför har jag i mitt huvud just skapat en app som skulle kunna tillämpas på alla ämnen och aktiviteter. I brist på kunskap och kapital hamnar den kanske på papper istället – en spelifierad stencil. 😀 För just nu tänker jag ut hur det skulle kunna se ut i undervisningen. Har du testat? Har du tips? Hur kan man – kanske helt analogt – sporra elever till goda resultat när det gäller rörelse; personlig utveckling; matematik eller något helt annat, med samma mekanismer som i ett digitalt spel?

En blogg som en gammal pärm

Jag vill börja med att tacka!

När jag träffar folk – när jag leder kurser/föreläser eller möter nya människor genom arbetet som pedagog – får jag ibland skön feedback. Det är fantastiskt! Vilken energi det ger! Under tider av mindre produktivitet (som den senaste tiden) kan jag lapa i mig minnet av de ord du sa när du hälsade ”Jag läser allt du skriver!” eller ni i det lilla gänget som kom fram och log med orden ”Du har inspirerat oss!” Jag skriver visserligen mycket p g a egoistiska skäl – jag reder i mina egna tankar; ser vad jag lär och får syn på nytt. Men jag vet ju att dessa tankar också kan vara till nytta för andra.

Hur ofta måste man uppdatera en blogg? Inte så ofta, om det är stiltje, enligt mig. En blogg är förstås härlig om den är levande och rykande färsk. Men en blogg kan ocks20140602-165405-60845396.jpgå ha de där fantastiska kvaliteterna som en gammal pärm eller en välanvänd bok kan ha – ett ställe att återkomma till för att återupptäcka idéer man glömt. Så hoppas jag att Lärande Perspektiv har varit när mitt bloggande varit på sparlåga. Jag har själv gått tillbaka ibland under tiden. Ibland finns inte den där skrivklådan där. Det kan bero på att livet är hektiskt; sorgligt; jublande festligt och en massa andra saker.

Min skrivklåda kan vara på väg tillbaka – vem vet, jag skriver ju nu igen – och mycket rör sig just nu i min pedagoghjärna. I hjärnan just nu:

  • Spelifierat lärande – det är ju lite av det jag håller på med i min vardag hemma – kan jag använda det som pedagog?
  • Kreativa miljöer för lek och lärande – hur skapar jag det?
  • Källkritik för sexåringar och källkritik för de ”stora” som gränslöst varit ute på nätet i flera år – hur gör man?
  • Vad var det för quiz jag hörde om som var ÄNNU roligare än Kahoot?! Måste kolla upp!

Vad rör sig i din pedagoghjärna nu?


 

fritidsped tshirtOm du vill Vår skola herrkika på roliga, sköna och trevliga kläder/accessoarer kan du kika in på Shoppen – Välkommen!

Klicka här!

 

Var börjar man? Digital panik!

Många år i en digitalt satsande kommun har gjort det lättare att arbeta mot den av EU:s nyckelkompetenser som benämns ”Digital kompetens” (EU-kommissionen har listat åtta nyckelkompetenser för ett livslångt lärande, bl.a. digital kompetens, som innefattar allt från att hantera en dator och dess programvaror till att ha en kritisk och reflekterande attityd till IT). Nyss började jag på en ny arbetsplats och i en ny kommun. Det har satsats här också, men inte lika länge. Därför är kunskapen generellt lägre och arbetsmetoderna inte inarbetade.

IMG_2294Fritidshemmet där jag nu är arbetslagsledare har ett par, tre iPads med lite spel. Och på olika fritids måste olika fokus hållas. Det är barngruppernas specifika behov som styr. Hos oss arbetar vi nu in rutiner och försöker hitta former för verksamheten som fungerar bra. Det är prio ett. Då kommer digital kompetens inte alls lika högt på listan.

Ödmjukt erkänner jag att det minsann inte ”bara är att köra igång” som jag nog trott ibland. Trots att lite panik inför allt som inte ligger överst på listan, börjar smyga sig på – jag som längtar efter att arbeta med källkritik, kamratskap på nätet och programmering, förstår jag att jag får skynda långsamt: Starta med det digitala på bildlektionerna och luska ut om barnen har behov av fördjupning på fritidstiden.

Skynda! Långsamt! 😅

Finns det två läger?

Nyfikenhet drev mig att göra detta inlägg! Kommentera gärna här eller i sociala medier där inlägget är delat. Det är spännande att höra vad du vet, tror och tycker!

Sällan är verkligheten svart eller vit. Gråskalor är väl egentligen mer rimligt att tänka sig att tankevärlden är uppbyggd av, om vi ska använda en ”färgmetafor” när vi talar om den. Kanske är jag inte ute och cyklar när jag tycker att vi oftare lutar åt ena än åt andra hållet med våra åsikter – vi kanske drar åt svart eller vitt, dvs åt mörkgrått/ljusgrått.

Svamlet jag kommer med här vill jag ska leda mot fritidshemspedagogiken. Finns det rent av två läger i den pedagogiken?

Är det ena lägret de som tänker att barnen på fritidshemmet i första hand lär och utvecklas genom lek? Lek som barnen styr och bestämmer över – när, var, hur. Lek som kopplar till barnens verklighet i och utanför verksamheten och som bearbetar den. Lek som ibland är vild och tokig, farlig rent av.
Kanske blir pedagogerna i detta läger något kritiserade för att inte ha en ordentligt planerad och strukturerad verksamhet. Så behöver det inte vara förstås. Denna verksamhet kanske arbetar i stor samklang med barnen. Pedagogerna kan rigga miljöer, pedagogik och aktivitetsförslag för att utmana barnen att ta nya kliv i sina intressen eller utanför dem, samt i sin världsuppfattning.

Är det andra lägret de som tänker att barnen på fritids i första hand lär sig genom aktiviteter, planerade av pedagoger? Aktiviteter som barnen deltar i. Aktiviteter som kopplar till barnens verklighet i och utanför verksamheten. Aktiviteter som är kontrollerade och övervakade.
Kanske blir dessa pedagoger kritiserade för att barnen inte får använda sin fritid efter egen önskan. Att det är utelek, gymnastiksalen eller ateljén vare sig barnet vill eller inte. Så behöver det inte alls vara. Kanske är verksamheten utformad med barnen i centrum; med hjälp av demokratiska processer och med möjlighet att avstå från medverkan i aktiviteter.

Jag kopplar snabbt tillbaka till gråskalan i inledningen, så att ingen tänker att det är svart och vitt. Man kan vara rätt mörkgrå här. Eller så är man ganska ljust grå i färgen. (Jag kom just på att en gråskala kanske inte är en bra illustration i en så färgsprakande verksamhet som fritidshemmets. Men nu får den metaforen jobba vidare här.) Eller så vacklar man – inte negativt menat – någonstans i det mellangrå fältet. Det går förstås att hävda att man arbetar med en mix av dessa två. Här gör jag ingen värdering av tankesätten och verksamhetsidén. Jag vill bara förmedla den känsla jag får när jag läser fritidspedagogers olika tankar och inlägg på nätet.

Hur ser det ut i litteraturen som vänder sig till studenterna? Vad säger auktoriteter i skrået? Vad säger du?

Min hand, min hjärna, min iPad

Som om vi inte visste!? Det är klart vi redan vet! Att vi lär med kroppen och rörelser. Vi hoppar, leker och skapar oss till både kunskap och förtrogenhet. I sista numret av Pedagogiska Magasinet läser vi om handen. Handen som håller i pennan och raspet mot pappret och rörelsen i handleden. Vi läser om hur våra händers verk utvecklat våra hjärnor över tid. Från tiden med arbete vid lägerelden, som gjort oss smartare som kollektiv, men också nu – vi lär in mer och bättre med rörelse.

Nu stärks skrivningarna för oss i skolans värld. Det blir tydligare att vi ska se till att eleverna erhåller digital kompetens. Och specifikt på fritidshemmet finns nu formulerat att eleverna ska tillägna sig kunskaper om t ex digital kommunikation och skapande. Och pedagoger suckar ute i skolor och fritidshem. Fritidspedagoger säger – barnen behöver hoppa och leka. Rörelse ger utveckling.

De har rätt! Det är klart att vi inte nu plötsligt ska sluta hoppa, rita och skriva oss till utveckling. Men inte utesluter det ena det andra? Om vi vet att vi blir friskare av morötter, slutar vi väl inte att äta broccoli? Och om vi märker att korsord gör oss smartare, blir väl korsordslösandet inte det enda vi gör?

Meningfull verksamhet är elevnära verksamhet. Och det digitala är en sådan bit. Rörelse och digital imageteknik behöver inte spela ut varandra. En varierad dag ger gott lärande! Ömsom fysisk aktivitet. Ömsom intellektuell aktivitet. Ibland både och! Kanske geocaching?! Rörelse; upplevelse; ämneskunskap; kreativitet och digitala verktyg. Allt i ett!

Den 1 juli träder de nya skrivningarna i kraft. Gör dig redo! 😃

Jag gifte mig med Victoria

Jag kommer inom kort sätta upp planschen nedan som teaser för barnen på fritids – för att locka till Kul och strul med iPads – en aktivitet som lär och utvecklar barnens förmåga att hantera digitala verktyg och en komplex webbvärld. IPads på fritids kan betyda mycket. På något fritids kanske de används som spelmaskiner. På ett annat kanske som produktionsmaskiner; sökverktyg eller kameror. Det viktiga är att de digitala verktygen används med eftertanke – att det finns ett syfte och en målsättning som grundar sig i läroplanen.

I förslaget till uppdaterad läroplan, får fritidshemmet en stärkt och tydligare roll. Och när det gäller de digitala verktygen finns de med på flera olika ställen. Nu går det inte längre att frånsäga sig den sortens undervisning på fritidshemmet.

På vår avdelning lär sig eleverna programmering; de lär sig olika uttryckssätt; de arbetar med kreativa förmågor; de övar samarbete och tränar på att kritiskt granska det de möter på internet. Bara som exempel. Men de hänger inte över iPads varje dag. Det har vi kommit fram till, hos oss, att de inte har behov av.

Nästa Kul och strul kommer att vara en valbar aktivitet där de kan testa hur det är att ändra foton. Då kommer vi in på det där med att foton vi möter i media faktiskt kan vara manipulerade. Vi behöver alltså vara kritiska till det vi ser. Och så kommer vi vara grymt kreativa och ha grymt roligt!

PS. Jag vill passa på att berätta att min bild inte är så väldigt arbetad. Det hinner man nämligen inte med på en fritidspedagogs planeringstid. Men ändå!2016-04-06 18.14.38

Baktanken

Denna text publicerades i tidningen Fritidspedagogik. Men här är den i sin helhet – den blev helt enkelt lite för lång för tidningen. Här finns också länkarna till de nämnda internetsidorna också.

Det är efter skolslut, men före mellanmålet. Vi tittar på en bild på prinsessan Madeleine och Chris. Det är ”Kul och strul med iPads” och som vanligt startar vi med att ta upp en viktig fråga. Idag är det könsroller och stereotyper på nätet. Och naturligtvis är det inte bara på nätet vi möter dem – stereotyperna – utan i tidningar, böcker, film, musik och tv; i de flesta medier. Bilder har fått ett stort utrymme i dagens samhälle. Utan att vi kanske tänker på det, möter vi bilder och media från morgon till kväll. Och bilderna läser vi. Det är ordlösa texter som berättar för oss om hur vi ska vara; hur vi inte ska vara; vad som är bra och vad som är dåligt. Under vår egen skolgång har vi pedagoger oftast inte lärt oss så mycket om visuell text och hur man påverkas av bildens språk. Inte heller dagens barn har fått mycket av denna utbildning. Ja, trots att bildpåverkan mångfaldigats, har bildämnet en försvinnande liten del i de ungas utbildning. Och en förvånansvärt låg status. Till och med lärarkollegor kan ha uppfattningen om att barnen har bild för att lätta upp skoldagen och ha ”lite roligt”.

Men åter till Madeleine och Chris. Det är en vanlig bild, tycker barnen. De ser inget särskilt i den. Jag frågar om de ser något som är typiskt för hur tjejer och killar brukar se ut på bilder, på nätet. Nja, inte direkt. Då visar jag den andra bilden, som jag hållit gömd. Det är Jenny Strömstedt och Steffo som gör samma bild; samma poser. Men med den skillnaden att Jenny har intagit Chris roll och Steffo gör Madeleine. Ombytta roller mellan könen. Det ger effekt. Barnen hajar till. De ser plötsligt den stereotypt manliga känsla, som nu Jenny illustrerar. Stark, lugn och med kontrollen. Samtidigt strålar Steffo ut den stereotypt kvinnliga känslan på bilden. Han ”klänger” helt enkelt lite i bakgrunden av Jenny; som ett tillbehör utan egen pondus. Barnen ser det direkt.

Och när nu ljuset har gått upp för barnen så kommer snabbt barnens egna reflektioner på denna bild och på hur manligt och kvinnligt brukar framställas. Att tjejerna har ofta har så lite kläder och är så smala. Och har stora bröst. Och att killarna ofta står i förgrunden medan tjejerna står vid sidan av eller bakom. Ett av barnen i gruppen har fått en rejäl aha-upplevelse. ”Varför ska det vara så??” blir den upprörda kommentaren. Det hörs en märkbar irritation i rösten.

Bra! säger jag. När vi väcker barnens tankar. När vi får dem att se världen ur andra perspektiv och ur andras perspektiv. Ja, bildundervisningen har fått stryka på foten. Men fritidshemmet har kvar sin möjlighet att arbeta med områden och teman som man ser att det finns behov av i barngruppen. Vi är inte låsta av kursplan och timplan. Att arbeta genusmedvetet är svårt. Många tror att genusarbete handlar om att barnen ska behandlas och förvandlas på något neutralt vis. Fokus måste istället hamna på hur vi beter oss. Vi pedagoger. Som när vi pratar om kollektivet ”tjejerna” t ex. Som om de var en särskild grupp som förväntas vilja göra samma och som förväntas gilla att bli hopfösta. Vi behöver bli bättre på att se individer och barn.

När jag visar de där bilderna för vuxna – då hajar de också till. Vi är så vana att se de där stereotyperna men så ovana att ifrågasätta. Therese Thomasdotter och Johanna Rosberg skrev en uppsats i ämnet. Kolla gärna deras bilder på ombytta könsrollerOch vill du kika på Chris, Madeleine, Jenny och Steffo, kan du klicka här!

Sista kurstillfället på treornas kurs

”Va?! Är det redan sista gången??” Det var några av barnen som valt att delta i kursen ”Kul och strul med iPads” som var lite besvikna. Men jag vill lite kort berätta om även detta kurstillfälle, så att ni som är intresserade av att få in modern teknik på fritids, får chansen att veta hur VI gjorde. (Sen gör det ju inget om ni hör av er till mig och berättar hur NI har gjort – för det här med ny input; nya idéer och inspiration om modern teknik från andra fritidshem, det svämmar inte internet över med…) Nu finns i alla fall en beskrivning i tre avsnitt från oss.

Vi började med att fundera på sanningshalten i det vi ser på internet. Barnen berättade att de nog inte litade på allt. Och alla. Men det är svårt att som nioåring förstå att saker som verkar trovärdiga inte alltid är det. Så vi pratade lite om källkritik och att man också kan ta hjälp av vuxna för att fundera tillsammans med dem. Vi vuxna vet ju inte heller allting!!

NamnlösFör att göra det hela lite tydligare såg vi på en liten film från UR. Det blev det sista avsnittet ur serien ”Är det sant?” som handlar om hur det är att vara på nätet. Det är ett hett tips att kika på dessa filmer och de går hem från åk 3 och uppåt. Kanske åk 2 också, med lite mer pauser och samtal emellan, för serien innehåller en del ironi som kan vara svår för de yngre. Framför allt är filmerna roliga! För är det både roligt och tänkvärt blir man ju lite mer uppmärksam. Eller hur!?

När vi både pratat om internet och källkritik och tittat på en film om det, gick vi över till något helt annat. Vi laddade ner en app som vi startade upp tillsammans med hjälp av projektorn. Appen heter ”The Hidden World” och i introt får man, ackompanjerat med spännande musik, ljudeffekter och spännande  animerade filmklipp, en the hidden wliten berättelse om hur man hamnat i den speciella situationen som spelet startar i. Med hjälp av hjärnans alla delar, får barnen sedan lösa problem och ta sig vidare i en magisk värld. Det krävs matematiska färdigheter; tålmodighet; samarbete (för du löser det oftast med hjälp av kompisar, också); analys och problemlösning; jämförelser; att pröva och ompröva… Många förmågor blir det!

Så slutade den första kursomgången för våra treor. Det lär bli mer MIK på fritids, i en eller annan form – kanske inspirerat av någon av er!!? Nya grepp och nya former gör att det alltid blir kul på jobbet för både barn och pedagoger!

Vill du berätta om hur ni arbetar med MIK/digitala verktyg på ert fritidshem? Hör av dig!!


beskuren2