Blir jag förvånad?

Stressade, oempatiska och egotrippade

Jag läser dagligen om barn som är stressade. Om en allt större andel barn med diagnos, som ADHD etc. Jag läser om en ökande psykisk ohälsa bland unga. Och om kriminalitet som går ner i åldrarna. Om en allmän känsla av att människor har blivit mindre empatiska och mer egotrippade.

Så ser jag hur livet ser ut för de uppväxande. När de är små, lämnas de ofta på förskolan. I tidig ålder. I den ålder då de behöver bekräftelse på allt de gör. Behöver möta en blick och en nick för varje rätt de gör. De lämnas i grupper om kanske 20, 25 barn. Trots att de är så små. Och behöver så mycket enskild uppmuntran och stimulans.

När de små femåringarna, några redan fyllda sex, lämnar förskolan för att börja fritids och förskoleklass kommer många att möta grupper som är så stora så att vi inte ser början eller slut. Och med så få pedagoger att man inte kan förstå hur någon kan garantera säkerheten. (Om inte barnen ska sitta vid bänkar hela dagen, från 06.00 till 18.00.) I grupper om upp till 100 barn (och faktiskt i enstaka fall även fler), på fritidshemmen, ska de vistas. Och där ska de enligt lagen få rekreation och stimulerande utveckling och erbjudas en meningsfull fritid.

Jag läser om de stressade, diagnostiserade unga, med psykisk ohälsa och tendenser att halka in i kriminalitet. Om de oempatiska och egotrippade människor, som alltmer uppfyller vår värld.

Blir jag förvånad? När jag ser att man monterar ner de miljöer där empati utvecklas, där lärande och utveckling i harmonisk miljö ska ske? När fritidshemmen blir så otrivsamma att barnen slutar i förtid och i stället driver fritt omkring? Blir jag förvånad?

Nej

Denna text är publicerad på hemsidan för Fritidspedagogernas Riksförening. Välkommen att titta in där!!

Vill du sprida kunskap om situationen för landets barn – dela på social medier och skicka länk på e-post till dem som inte är med i någon community.